... och hundträning, spår och uppletande, första för i vår   .

Vi började med att lägga spår åt alla hundarna och sen vallade vi uppletandet.
Riktigt roligt att få komma ut i skogen med hundarna och jobba lite och som jag brukar säga, vintervilan är underskattad! Hundarna kommer ut i skogen med ny lust och den gamla inlärningen har suttit till sig under vilan.

Pirran och Vinna i väntan på spår:

Musse och Nisse likaså:

Och så Peppen som för dagen åkte ståndsmässigt i husbil:

Och så belöning, viktigast av allt:

Och kanske det nästan bästa av allt, att få åka hem med två väldigt nöjda mallar i bakluckan   .

Svängde runt pappa på sjh på hemväg, fikade lite och pratade. Han är putt för han inte får åka hem, men dels är det röda dagar och dels inväntar man något provsvar. Så mitt råd var; sitt lugnt i båten, det går ingen nöd på dig! Då muttrade han bara   .

Hem med hundar och slängde mig i fåtöljen en sväng. Tvingade mig iväg till gymmet innan kvällens buggkurs. Och då menade jag TVINGADE. Det var länge sen jag var så omotiverad. Kan ha berott på lång gym-frånvaro och allt påskgodis som intagits under helgen.

Men som vanligt är det skönt när det är gjort.

Och ja, buggkursen i Karlholm går ju som en dans   (nåja, det är väl att ta i), ömsom vin, ömsom vatten och jag fattar inte att det ska vara så komplicerat. Hoppas poletten trillar ner snart!

Idag är det ett år sedan min sambo (numera ex-sambo) flyttade ut, efter nästan 38 år tillsammans.
Det kommer alltid att vara mitt livs stora sorg, men det fanns inget alternativ just då.

Det pratas om sorgeår och det är klart att tiden läker det mesta och säkert är ens bästa vän när det gäller, men inte är det enkelt på något sätt, att göra upp med sitt förflutna efter så lång tid.

Tänker att ett förhållande är i det bästa av världar en balans mellan pluskontot och minuskontot.
När det sen tippar över åt fel håll blir det inte bra och när ingen möjlighet finns till att återställa balansen, behöver man agera.

Hela det första halvåret har jag sprungit i full fart framåt, mot nya projekt och nya mål. Sen kom tröttheten. Allt behöver ha sin tid och jag vandrar fortfarande framåt, om än lite långsammare nu.