Är det ett gott tecken, månntro?

... och underbara Sladden har farit tillbaka till sin matte igår. Och är redan saknad.

Jyckarna har "fått till det" två gånger, 15 och 16 december. Om det vill sig väl nu så blir det småttingar framåt mitten av februari.
Det håller vi tummarna för!

... alias Julle av Centaurus är här hos oss några dagar för att flirta lite med Bästa B.
Vilken hund. En riktig underbaring.

Sladden och jag är just nu så kära i varann så jag vet inte om han nånsin ska få åka hem :).
Snällare och stabilare jycke var det längesen jag träffade. Ändå finns massor i honom om man börjar lattja lite.

När man är inne vill han vara nära - om det går kan jag krypa under skinnet på dig, typ. Ligga nära i soffan, klämma sig upp i fåtöljen när man sitter där, sitta i knä, ja han är med överallt.

En riktig snygging är han, dessutom.

Dessvärre är inte Blixtra i höglöp riktigt ännu, men jag skulle tro att det bara är en fråga om dagar.
Så nu håller vi tummarna!

... nu.
Äntligen.
Om det nu går som planerat provar vi para med Sladden - Julle av Centaurus - under december, och hoppas på ett gäng fina SkarvSladdar och SmåBlixtror till våren.

Blixtra   :

Sladden  :

Valpar planeras vintern/våren 2016
mellan

Storlurs Blixtra

och Julle av Centaurus

Mer att läsa om denna planerade valpkull kan du göra här:

https://kennelstorlurs.wordpress.com/valpar/

... fanns det i Fias mage. Hon har lurat oss kapitalt, allihopa.

Igårkväll hade hon t o m mjölk i tuttisarna. Och låg i valpningsställning (raklång med näsan mellan frambenen)... Den lilla rackartussan.

Eftersom ingenting har hänt som visar att hon tänker påbörja någon valpning, åkte vi idag till Rembackens Djurklinik utan för Uppsala...

... för att röntga lilla (?) sheltiemagen. Min stora fasa var att det skulle ligga 3-4 döda valpisar där inne, som vi måste skära ut.

Icke så, däremot var det tomt. Soprent. Förutom tarmar och annat kollijox.

Så tråkigt. Hur vi har längtat efter dessa valpisar. Och så bidde det inga.

Men, shit happens.

Det är världsliga saker, Fia mår bra och inga döda valpar. Värre saker har hänt i världen, så nu drar vi åt svångremmen, går in på vatten-och-bröd-dieten och börjar motionera.

(Den här lilla fröken har ju sluppit de tidiga morgnarnas cykelpromenader, fått äta Starter sedan några veckor tillbaka, blivit matad med äggula, och allmänt över-ompysslad.... Så det är väl klart att hon inte har klagat direkt...:)

Sen funderar vi på om vi gör ett nytt försök vid nästa löp, under förutsättning att Fia mår bra och är god kondition - och  blir det så kommer jag att ultraljuda i ett tidigt skede...

... och ännu ingen tendens till valpning. För Fia, alltså.

Hon hässjar lite på kvällstid men inte överdrivet, hon har ännu inte gått ner i temp, hon är pigg och glad och äter som vanligt. Dock har hon kräkts två gånger idag, och det brukar hon inte göra, så jag vet inte om det kan vara något tecken.

Å vad jobbigt det här är. Bitterljuvt. Man frågar sig - rätt ofta, typ varannan timme - varför man utsätter sig för det här:)? Man är orolig att det inte ska sätta igång, att det inte ska gå bra, att valparna är döda... Fy fasiken vad med tankar som kommer och går. Som grädde på moset börjar skolan idag och i morgon för tjejerna. Så från och med i morgon måste jag passa Fia själv... och hålla koll på när det är dags. Har annars haft experthjälp av Sofia och Clara...

Pappa Tjalles ägare (Madde & Ulla-Britt) kommer hit i morgon och tittar till Fia, känns bra om någon stöttar moraliskt - och det gör de toppenbra! Och så har jag ju bästaste Helena, förlossningsansvarig när Blixtra & Dunder föddes, som också är en pärla i det här.

Eftersom vi är så gröna på det här med valpar och valpning, känner jag att jag får lita lite på sunda förnuftet, och förhoppningsvis behöver jag inte vara orolig så länge Fia mår bra och verkar pigg, och inga konstigheter inträffar. Tog faktiskt en veterinärkontakt idag, mest för att rådgöra lite och etablera en kontakt och för att få alla tillgängliga journummer.

Så, vi fortsätter gå i väntans tider och hålla alla tummar & tår som vi bara har...

... det kan vi intyga. Fia  är nu inne på 59:e dygnet från första parningen, rejält rund och go, vill inte gärna följa med på promenad - vänder en bit hemifrån och går hem. Vi har bäddat åt henne, men hon är rätt cool. Fortfarande. Däremot har vi fått sätta igen under verandan, för hon har börjat smyga in där under, och hon har väl sina anledningar. Kanske;) Så nu får hon vara där vi har koll på henne.

En spännande vecka väntar. Återkommer med rapporter!