... är det idag. Alla ni därute, var rädda om er - skrockfulla eller inte!

  

Jag är inte så skrockfull, men jag kanske inte direkt utmanar ödet en dag som denna... om jag ska vara ärlig     !

... gör de så det knakar, de små liven. Ja, hundvalparna alltså.

Blixtra vägde 328 gram när vi vägde henne på Ultuna, idag vägde hon 508 gram! En ökning på 180 gram på 3 dygn...

Dunder vägde 290 gram på Ultuna innan vi åkte hem, och idag vägde han 407 gram! En ökning på 117 gram, också på 3 dygn...

Så nu förstår ni vad de gör hela tiden, de små liven. Äter och äter och äter.

Och sover. Och piper om nätterna. Och är världens goaste (trots att man går omkring hålögd med sömnbrist hela dagarna...   )...

... är så underbara så det finns inte. Har haft bästaste Helena med ständiga följeslagaren Sony på besök här idag, och här är en del av resultaten:

Lilla Blixtra, 2 dygn gammal (och alldeles underbar - behöver jag säga det igen?):

  

Här myser Blixtra med mallemamman Ässi...

  ... och här också. Snusar så gott mot Ässis nos...  

Dunder - lika underbar han...

   

Sover gott i valplådan när han inte äter...

   

Dunder igen...

   

Tack Helena för alla bilder. OCH för hjälpen med kloklippning...

Nu blir det ett dyk i valplådan igen, innan sängdags    ...

... är det att ha hundvalpar. Får man säga så?

Det är bland det underbaraste man kan vara med om, samtidigt som man blir orolig så man kan dö om något inte verkar stämma. Om en valp blir lite slö och inte riktigt äter som den ska t ex behöver man sitta med och hjälpa till och se till att den äter med jämna mellanrum. Man blir orolig så man inte kan tänka på nånting annat...

När sen båda vappisarna ligger och smaskar förnöjt och mallemamman snusar nöjt - ja då är det oslagbart. Himmel hundra gånger om. Minst.

(Jag skulle nog kunna bo i valplådan... SÅ underbart är det;)

  

... har äntligen kommit till det lilla huset på landet. Efter mycket om och men, dessutom   , men nu är de här och det med besked.

Men vägen dit tog en stund. Och några tårar, både glädje och sorg.

När jag kom hem från jobbet igår vid 17 (ja, det är sant, mäklare jobbar på helgerna:) blev Ässi så glad, så glad. Vilket resulterade i att det sa bara SPLASCH ur rumpan på henne, och jag trodde först hon kissat på sig (vilket iofs aldrig hänt förut...) - tills jag kom på att det kanske var vattnet som gått? Om det nu kan göra det på hundar?

Ringde Ultuna på bums, och frågade 1000 frågor - första valpkullen för Ässi, och första för oss. För att göra en lång historia kort, började Ässi hässja, och bädda. Jag ringde in min egen ambulerande barnmorska Helena, som kom utan att protestera, glad som alltid. I två timmar betraktade vi (och övriga familjen) underverket Ässi, som ömsom krystade och ömsom vilade.
Men inget hände. Två värkar, sen blev det lugnt. Så höll det på i några timmar. Ringde Ultuna igen efter midnatt, men de hade ju såklart svårt att svara per telefon, men riktmärket är ändå, att mår tiken bra, så är det ingen större fara.

Och hon mådde bra. Glad och pigg som vanligt.

Helena åkte vid halv 2, 2-tiden - tacksnälla för att vi fick ha dig i vår dubbelsäng en helig lördagkväll som denna:) - och vi skulle vila en stund. Jo tjena, hur lätt var det? Ässi lugnade ner sig och la sig för att sova. Och inget värkarbete.

DÅ blev jag orolig. Väckte Johnny vid 4.30, och ringde Ultuna.

Sen drog vi. Naturligtvis på värsta jourtid, men en sån här gång finns inget val.

Ässi undersöktes, och man misstänkte att någon moderkaka sprungit läck, vilket inte innebar någon bra prognos för valparna. Direkt till röntgen, tre valpar såg man men kunde inte säga om de levde eller inte. Vi beslutade om kejsarsnitt på bums för att rädda det som räddas kunde.

En ohyggligt lång timme av väntan, som hann bli nästan enochenhalv.

Innan en sjukvårdare kom in med en liten ynkapynka malleflicka i en handduk. Och glädjen var enorm. In under värmelampa, gnuggade och masserade. Så kom nästa, en något mindre mallepojke, lite tröttare men precis lika fin. Den tredje lilla mallisen däremot kunde man inte rädda. Han hade svaga hjärtljud precis när han kom ut men de avtog snabbt. Så sorgligt!

Men för oss var det här ändå 200 % pure happiness, då vi så gott som givit upp hoppet om levande valpar!

Döm om Ässis min när hon vaknade upp efter narkosen - hade bara somnat, och när man vaknar kryper det omkring två hungriga valpisar på magen...

  

Vi har länge funderat på valpnamn, vilket inte varit lätt, och kommit fram till att den här kullen skulle döpas efter ett vädertema.

Snacka om passande eftersom regnet och åskan och blixtarna ljungade hela natten, här ute på landet. Allt medan Ässi kämpade med sina värkar...

Så - här Storlurs Blixtra:

   

Och Storlurs Dunder:

    

Så nu har vi svårt att slita oss från valplådan, kan jag lova. Och Ässi, hon tar sin uppgift som mallemamma på största allvar. Trots att det mitt emellan alla tuttar går ett långt ärr efter snittet, är hon varken sur eller grinig. Bara en alldeles, alldeles underbar mallemamma   !

   På en semestertripp till Åland har vi varit idag, hela familjen (utom lillasyster som förlustar sig med goda vännen i Stockholm) och Vickan, Ralf & Nellie.

Vilken dag - vädergudarna var på vår sida. Vi stack 8 hemifrån för att åka 10-turen med Eckerölinjen till Åland.

  

Härligt väder och soldäck gällde.

  

Idag var det en tripp till Mariehamn som gällde, men som ni alla vet är det vägen som är målet, och vi stannade på vägen, vid Kattvik, och slappade i solen.

  

Några badade, och andra inte   - inga namn nämnda!  

Vi hann med Mariehamn, äta en god lunch vid hamnen och gå på shoppingtur (vilken inte tyvärr gav så mycket idag)...

Sen var det hemresa med 1830-turen som gällde...

   

Nellie med vind i seglen:

   

Och Sofia på soldäck:

    

Hemresan var underbart rolig, hamnade i någon salong med två tjej-trubadurer som var grymt duktiga och MÅNGA överförfriskade MÄN som skulle önska låtar och dansa... Snudd på dagens största behållning, kan jag säga...

  

Och... Åland ÄR underbart. Och mycket nära!

... i stora staden Stockholm är lillasyster med bästa kompisen nu i några dagar.

Hujedamej - två fjortisar i Stockholm - hur törs man?

Svaret är att de sover och övervakas (om än på håll:) av Lovisas moster Millan.

Hoppas det är en kvinna med gott omdöme      annars vet man inte vad som händer...

Idag har det stått shopping på schemat, och ikväll hörde jag ryktas om hårförlängning...  

Den som lever får se...

Här bästisarna på  bild...

... och mamma är hemma och längtar...

... fick vi hem idag, till Claras Nikon D60. Så häftigt.

  

Här kommer några smakprov på bilder med nya objektivet:

  

Babsilur:

  

Och så fotografen - för en gångs skull framför kameran:

  

Och den här gången var det faktiskt jag som knäppte (annars är det minsann livat om copyright & annat..   )

  

Och ännu ett på Clara i tistelåkern på låååångt håll...

  

  Såå häftiga bilder!