... fortfarande. Efter Dunder. Trots att jag vet att han har det så bra, så bra. Och trots att vi har älskade Blixtra hemma. Som är alldeles, alldeles underbar.

Har laddat in några bilder innan Dunder flyttade, som kommer här:

Vilar - för en gångs skull:)

Här med egen tuggpinne för första gången, med öronen på skaft och tuggandes på syster-yster - som vanligt...

Och här älsklings-Blixtra...

Vilken sötnos va!

Har haft helt pinkfria nätter nu, sen brorsan åkte. Man tror inte det är sant. Det blev mycket lugnare när de inte busar upp varann. Å andra sidan gör hon sitt bästa för att busa upp resten av flocken, men det går ändå inte riktigt lika vilt till...

En riktig supergoding. Vi tränar på att umgås själva och lära känna varann och en hel massa kontaktövningar. Jätteroligt!

Så snart hjärtat har läkt ska vi träffa brorsan Dunder också:)