... gör vi så mycket vi orkar. Lilla loppan och jag. Det behövs, för hemma på stallbacken på landet, där möter man inte många själar...

Det innebär att hon jobbar med mig några dagar i veckan, vilket också innebär att vi går på promenader i centrum - med jättemycket konstigheter, massor med människor (oftast i lunchtid, dessutom), trafikdelare och asfalt under fossingarna. Det är hon inte van med. Det finns mycket att titta på, fundera över och ibland också skälla på. Hon äger dock en god portion nyfikenhet, som hon också har förmågan att använda sig av, vilket är ett stort plus. Den löser många problem åt henne:)

Igår pälsade vi på oss regnkläder, Clara och jag, och tog en promenad med hundar i regntäcken (och ja, Blixtra fick också ha ett litet täcke på sig, vilket resulterade i att hon inte alls kunde koncentrera sig på att kissa ute, utan måste göra det mellan rumsbordet och TV:n på parkettgolvet när vi kom hem... Precis när hon lärt sig någorlunda att man KAN kissa fast man har koppel och halsband - då ska hon få ett täcke också... och där gick banne mig gränsen:). Vi promenerade från stallet in mot köpingen medan Soffi tog hand om häst och stall. Å jisses så mycket läskigheter det fanns där. Gatlyktor som ställde till så buskar blev monster, hundar som skällde innanför stängda dörrar... Jisses, hon var riktigt trött när vi kom hem. Och hon kissat klart på parkettgolvet, såklart...

Idag har vi varit på ridskolan igen, medan Soffi red Bisse. Suttit vid ridbanan och varit fundersam över allt som händer. Och här är det mycket som händer, vill jag lova. Hästar, ungar, hundar & dyngkärror, hästtransporter och annat.

Och jag kan säga, att socialträna på ett sånt här ställe, det är guld! Hästmänniskor är så osentimentala så det finns inte. Ingen tar nån notis om henne - mer än att de tycker att hon är jättegullig, såklart, och kommenterar det - dyngkärrorna körs fram och tillbaka i gångarna oavsett vad Blixtra tycker om det. Allting bara händer, och inget ändras för att man gruffar. Människorna i stallet är djurvana, man sätter sig ner på huk om man vill hälsa, annars stryker man henne bara över ryggen när man passerar. Ingenting blir stort och konstigt, bara enkelt och självklart. Och tryggt, för en liten valpis. Ibland får man också sitta på mattens arm och hälsa på STOOORA hästar som blåser varm luft på valpmagen med sina STOOORA näsor... eller mular... Och då är det tur att man sitter där man sitter, på mattes arm.

Men så här trött blir man efter nån timmes socialträning...

En stund, såklart, för sen är det fullt ös medvetslös igen som gäller...

... eller Chablis, som han heter egentligen, är hos oss på prov i två veckor.

En underbart trevlig halvblodsvalack, stor som ett hus - 168 cm i mankhöjd - men ganska smäcker i typen. Sofia rider och känner på, i söndags var vi till Upplanda ridhus där hon hoppade för Cia, i måndags var det specialidrott med markarbete för Cissi, sen har  hon ridit för Ulla några dagar också. Och det tar sig verkligen. Man kan sammanfatta Chablis som att han gör det man ber honom om. Ber man inte honom om nånting speciellt, ja då gör han heller inget speciellt. Men om man gör det - ber, eller begär - så kan han gå kanonfint, det är nästan inte riktigt så man tror det är samma häst...

Filmade Soffi & Bisse idag när de red på volten, ska lägga in den så snart jag tankat ur...