... är hon, våran Blixten. Mycket - och ofta. Och inte rädd alls, för någonting. Jo, kanske för stora hästar med hovar som slår mot stallgången (tackochlov).

Det är säkert lätt att vara självständig också, när man har tre hundkompisar som hela tiden finns någonstans i närheten.

Men i morse på hundpromenaden fick jag chansen att gömma mig för henne i skogen. Traskade stigen fram på morronpromenaden, Fia & Bella först, och Blixten strax efter - många många meter före mig och Ässi.

DÅ - smet Ässi och jag in bakom en buske och gömde oss. Och DÅ blev Blixten lite orolig när hon vänder sig om och vi är borta! Och DÅ blev hon sådär otroligt underbart gullig som bara mallisar kan bli när de hoppar upp i famnen och stryker öronen bakåt och bara berättar hur mycket de tycker om en och att de aldrig aldrig aldrig vill att man ska försvinna igen   ...

Och sen hade hon stenkoll på mig resten av promenaden - mycket behagligt.

Sen får vi se hur länge det varar...