... gör vi här ute på landet, för att Stora Luren ska få behålla sitt ohalta bakben.

Ja, inte så att vi tror att någon ska komma och ta det, mera att hon får behålla det ohalt och intakt, om ni förstår. För än så länge håller hon alldeles förfärligt bra efter att vi slutat med medicineringen. Och då kör vi inte en massa hårda rapportpass och långa cykelturer, utan bara alldeles vanliga promenader och ett och annat spår. Och så här långt går det alldeles utmärkt...

(Peppar, peppar...   )

... springer jag med mina mårbackapelargoner varenda kväll (var det nån som trodde nåt annat   ?) bara för de här förbaskade frostnätterna som aldrig riktigt vill ge med sig.

Dels har jag satt ner alla övervintrande mårbackor, och alla nya skott, och så har jag  ju fyllit år, och alla som känner mig vet att jag har grym förkärlek för dessa "tantblommor", med resultatet att jag får inte bara en pelle, utan många flera, som grattis. Och lika glad är jag åt allihopa!

Mindre roligt är det som sagt att springa ut och in (kväll) och in och ut (morgon) med dessa femtioelva krukor...

Men snart måste de väl ge med sig? Frostnätterna alltså...