... eller LP1 som det också heter, har Sofia och Fia lyckats ro i hamn idag.

Vad som krävs för att erhålla detta är 3 förstapriser i lydnadsklass 1 - och det är ingen lätt match med en hund som Fia. Men idag tog de det - i regn och rusk på hemmaklubben. Ett första pris och en  andra placering knep dem av totalt 6 hundar. Grattis - och mycket bra jobbat!  Ett piggt och glatt ekipage.

Jätteroligt, jättenervöst och en jättestolt mamma är jag idag, såklart.

Och önskar de all lycka i världen upp i nästa klass   ... och nästa... och nästa...

... tror jag att vi lever. Eller jag. Och alla andra i våran familj.

När jag inte jobbar, lever jag hund. Kan man uttrycka det.

Den här helgen har varit massor av den varan. I lördags var det på klubben träningsdag, vilket innebar att en himla massa hundmänniskor träffades - i hällande ösregn - och tränade hund i de kategorier man tyckte man ville och ev. behövde. Sofia och jag var där, med Isa, Yksi och Blixtra (som började löpa i veckan).

Min plan var att 1) socialträna valpar och 2) passa på och träna lite stadga med Blixten (och kanske nåt annat också...)

Båda planerna gick utmärkt.

Jag började med att köra Blixtra på uppletande, tävlingsmässigt (nåja) och fick där en del goda råd som jag kan prova för att bli av med tugget på ingången. Så - nu har vi nåt att fundera på.

När alla "stora" hundar var klara med uppletandet, tog vi ut valpisarna och körde bebisuppletande. Å hu så roligt.

Först ut var Isa, som direkt kopplar kanoten, och springer ut och börjar leta. Hon har inget som helst problem med att gå ut i rutan - låååångt dessutom - och Sofia kan i princip stå kvar vid baslinjen. Hon letar, och hon hittar. Och vill samarbeta med Sofia, och springer glatt till henne med alla saker hon hittar. Jätteroligt att se.

Så var det Yksis tur. Hon vill gärna att vi strosar lite i rutan - men när vi hittar blir hon sjövild av glädje, sorkhoppar och hugger direkt. Och kommer tillbaka - överlycklig - och visar vad hon hittat.

Nu körde vi på fullstor ruta, så de fick leta 2 x 2 föremål med vila emellan. Så roligt, och så okomplicerat.

Vilken fantastiskt rolig övning - tack Eva för tipset!

Sen var det stadgeträning med Blixten. Så roligt. Så givande. Sån kontakt. Så lite pip.

Vi fortsätter att jobba med detta, som är jätteroligt för jag tycker mig se mycket resultat redan nu.

Tack Mia för den hjälpen!

(Vilken tur att man har duktiga träningskompisar   !

Så här trötta var man efter en dags träning i hällande regn...

Tröööötta Blixten...

... och tröööötta Yksi:

Och matten, jo hon tände sig en brasa, serverade en härligt god middag, och njöt av ett glas rött och en bit mörk choklad på kvällskvisten. Och kollade på TV, såklart.

Slutet gott, allting gott, höll jag på att skriva, men menade nog mera att det är rätt skönt när alla är glada och nöjda och lite lagom varma och trötta...

... är en ny (are) favorit. Jag har läst hans bloggar i Cafe en stund, efter att ha blivit introducerad till honom av Sofia.

Och han är fantastisk.

Man skrattar, och man gråter. Så tårarna sprutar.

Men nu har han debuterat (?) som författare. Först ut läste jag Saker min son behöver veta om världen, som är en av de finaste kärleksförklaringar jag läst. Både till sonen och till hans fru. Underbar läsning.

Sen gick jag raskt in på En man som heter Ove, och det var samma sak där.

Från första sidan till sista har jag tjutit av skratt och gråtit floder. Det är en fantastisk bok och en fantastisk historia. Jag tror inte någon lämnas oberörd.

Om ni inte läst nåt av Backman - börja med att läsa lite i hans blogg.
Sen är ni fast, jag lovar.

Han finns såklart på Twitter också. Och numera också i bokhyllorna.

Så... vart man sig i världen vänder...

... och åter regn.

Inga problem att vara käck och glad de två första dygnen som regnet vräker ner. Jag drar glatt på mig regnjackan, tar mitt paraply och går ut på min hundpromenad. Blir glad av att se hundarna leka och stoja i vattenpussar, hoppa och dricka och busa glatt. Kommer hem genomblöt och skitig men på gott humör.

Men...

På den sjunde dagen är det fanimej inte lika roligt längre. När allt är skitigt - hundar, kläder, bilar. Utanpå och inuti. Man tvättar och tvättar och efter en hundpromenad eller en träning på klubben ser allt likadant ut igen.

Nä, då kan man ha det roligare. Och då är det inte så himla kul längre.

Så...

Det innebär att jag tycker det ska sluta regna NU! Bums! För nu har vi fått så det räcker.

Basta.

(Nu får vi se om det hjälper:)