... måste jag bara skriva några rader om.

Vi började träna in momentet efter att ha anmält till lkl 2 - just detta moment, och fjärrdirigeringen - är ju nya i tvåan.

Hittade inga koner, så jag tog 4 blomkrukor i plast, som jag vände uppochner på, och ställde som en ruta med 3 meter på varje sida. Hade ingen aning om hur jag skulle börja, men insåg väl ändå att någon form av motivation måste finnas i rutan för att få Bästa B att springa dit.

Började med att sätta ner Bästa B och be henne stanna, samtidigt som jag sprang in i rutan och släppte kampen mitt i rutan. Sprang tillbaka - och sa Stick och ta (vilket strax övergick i kommando Rutan), vilket hon också gjorde.

Jag förstod också tidigt, att all lek, kamp och godis måste ske  mitt i rutan,  det måste  hon lära sig. Ingen belöning någon annanstans i detta moment, än mitt i rutan. Så, varje gång jag skickat henne till rutan med kampen, fick jag springa efter och busa med henne - i rutan.

När hon sedan förstått kommando Rutan, och glatt sprang ut, var det dags att gå vidare.

Att ta bort kampen/motivationen ur rutan, och få henne att inse att hon ska stanna där, och få vänta en stund på belöningen. Tog bort kampen, och la ut en target. Utrustad med klicker, köttbullar och kamptrasa använde jag samma kommando - Rutan - som tidigare, och hon gjorde såklart vad jag bad henne om. Tass på target, klick och köttbulle. Om igen. Men bara max två till tre gånger vid varje träningstillfälle. Inte mer. Men ibland på morgonpromenaden, ibland på kvällen.

Efter att ha dragit ut på belöningen, och lagt in ett ståkommando - började med targeten i rutan som jag sen tog bort ganska snart - kunde hon springa in i rutan, ställa sig och vänta på mig och jag kunde lugnt gå in i rutan och DÅ fick hon belöningen i form av godis eller kamp. Har tränat ingångar ifrån alla sidor på rutan - vid varje träningstillfälle har jag flyttat mig för att hon aldrig ska få göra en ingång som är lik en annan - och från olika längd. Ibland 3  m, ibland 15 m. Har också varit noga med att flytta rutan hela tiden. Den står aldrig på samma plats, och det började jag med direkt.  Rutan är rutan, s a s.  Oavsett var den står, från vilket håll, eller från vilket avstånd.

Men, jag har ändå inte hundra känt mig säker på momentet. Ibland har förväntan på belöningen blivit för stor, och hon har vänt sig om för tidigt och det har varit gränsfall på om alla tassar varit i rutan. Då har jag valt att inte säga nej och korrigera, utan bara vänta ut henne. Så pass smart är hon, min Bästa B, att hon förstår att kommer det ingen belöning, då förväntas det något mer av henne (tack för det Eva, och E&T:s klickerkurs:). Och hon har korrigerat sig själv. Och naturligtvis också fått belöningen när hon är på rätt plats.

Dan före tävlingen - dvs i fredags - fick jag den geniala idén att jag kanske skulle markera sidorna mellan konerna - på tävling är det ju så, och eftersom Bästa B är så signalkänslig, var jag rädd att det skulle kunna ställa till det för henne, om hon inte sett det tidigare. Sagt och gjort, sambon skottade av en ruta på gräsmattan, ställde ut mina blomkrukor och la band mellan varje. Körde några skick, och det var inga problem - nästan så det var lättare. Åtminstone för mig, att se när alla tassar var inne.

Lämnade sedan rutan kvar, efter avslutad träning, och hämtade ut småhundarna för att gå en sväng innan vi packade ihop och åkte mot Rättvik. Gissa då, vad Bästa B gör på hemväg? Jo, hon laddar fullt mellan hästhagarna, springer före - och ställer sig mitt i rutan. Och väntar på en belöning. Svansviftande:)

Ja, vad säger man?

DÅ kände jag, att vi - trots att allt vi gör går på tjoflöjt och Guds försyn, som jag sagt tidigare - ändå var på rätt väg...

Och - med 10 på Sändande till rutan på tävlingen, bekräftades detta.

Som jag sagt tidigare, kändes detta bara som en vinst i sig...