... åkte vi igår för att träna rapport.

Och lite annat småttochgott.

I nästan nollgradigt och ett oupphörligt snögloppande.

Men vem klagar? Hundfolk är ett särdeles tåligt släkte...

Emma och Petteri hade kallat ihop ett gäng som träffades på deras rapportbana - det var vi med Blixtra, Emma och Petteri med Dia, Ulf och Silvana med Donna, Elisabet och Ulf med Taylor och Emma och Robin med Ella.

Hur kul som helst, hundar på lite varierande nivå, vilket gjorde att allt inte gick helt fläckfritt. Jättebra träning.

Blixten hade inga problem mer än att hon kom in fel till A på båda skicken (B till A och C till A) vilket såklart innebar ett litet tidspåslag för hennes del, men i det här gänget var hon, tillsammans med Dia, den som låg bäst till tidsmässigt så det var inga bekymmer.

Däremot ville terrier-Taylor inte gå ut först på sträckan C-A, vilket gjorde att Blixtra skickades som etta istället för tvåa, och det är ju intressant att se hur hon löser en sån sak. DET kan ju vara problem om det vill sig illa.

Icke för Blixten, hon sprang glatt och fint till matte. Kändes härligt bra.

ALLA hundar var verkligen jätteduktiga, och jätteroligt att träffa lite nya hundmänniskor.

Emma och Petteri bjöd på härlig lunch i deras otroligt vackra och häftiga hus som jag för övrigt blir alldeles sjuk när jag ser och bara vill proffsfotografera - för det skulle bli sååå bra bilder:)

Här satt vi en stund och pratade och värmde upp oss  - alla var nog nästan snöblöta in på kroppen - innan det var dags för uppletande, vilket vi också gjorde innan vi sen åkte hemåt igen, på sen eftermiddag.

Tack till alla inblandade för en härlig träningsdag, roliga människor, bra hundträning och god mat!

Det här gör vi om!

... minglade vi i fredagskväll, kollegan Zandra och jag.

Å jisses vad man är ovan på just mingel och kallprat. Hujedamej. Nu gör vi det säkert med glans iallafall, och jag tror inte att någon egentligen märker hur obekväm man är i den sitsen.
Men ändå.

Visst längtade man hem lite till mjuksibyxor och Let's dance. Litegrann.

Men, vi hade en trevlig kväll. Med mingel, bordsplacerngar och härlig underhållning av TMMB (Too Much Monkey Business) och Hasse Braskereds dansgrupper. Och så själva galan då förstås, när man bland nomineringarna plockat ut en vinnare.

Fantastiskt roligt, och mycket värdiga vinnare, skulle jag vilja säga.

Läs mera om detta här:

http://www.unt.se/tierp/feststamning-pa-foretagargala-2373381.aspx

Så - kanhända blir det en ny tur till Företagsgalan nästa år. Trots mingel och obekvämhet.

När man väl är hemma igen känns det ändå som att man haft rätt trevligt...

... har vi gjort i veckan. Faktiskt åkte vi ut hela la familia, la spår och körde uppletande medan spåren låg.

Härligt att kunna göra det på kvällstid, och vi var hemma innan 21 och det var då fortfarande inte riktigt mörkt.

Eftersom min rygg fortfarande inte är bra, tar jag det lugnt med spår - jag lägger ut och Johnny spårar, det känns som det är det enda raka just nu - och alltför mycket kampande med glada hundar.

Att Blixten har löpt och att min rygg gör ont har också visat sig på ljudet, jag tyckte första veckan efter Frida-besöket var som rena himmelriket. Jag såg respons på mitt agerande med fokusträningen hela tiden - i hemmiljö, på träning och ja, över lag. Men nu är vi, om inte tillbaka på ruta 1, så åtminstone inte där vi var första veckan.

Men, vi jobbar på.

Här i väntan på startsignal:

Alla hundarna var jätteduktiga både på spår och uppletande just den  här kvällen, jag tror att det kan ha varit rätt gynnsamma förhållanden. Dvs ingen snöstorm...

Glada och nöjda, och slumrandes på lurarna en lång stund efteråt...

Härligt tyckte matte, och mattes rygg...   

... i löptikar har vi hemma nu.

Och de är värre än värst.

Såpass, att man är tvungen att titta åt ett annat håll ibland. Eller dela på dem.

Huvaligen.

Nu har alla löpt - Isa var först ut, sen har resten löpt och snart är det klart. Men nu har vi nått till höglöp för båda mallarna, och båda två ser helt plötsligt stackars Fia med nya ögon - hon är det läckraste lilla objektet i Rocknöflocken. Med påföljd att hon inte får vara ifred alls - om vi inte stänger grinden.

Blixten prejar upp henne i ett hörn och försöker hon komma därifrån så står Yksan där, med trånande blick.
Huvaligen. Igen.

Eller skenet kan bedra... här ser alla så lugna och fina ut.

Men nu är det bara några dagar kvar, så är det över - och ett helt halvår till nästa gång...  

Hursomhaver känner jag mig ändå lite nöjd med att mitt förbenade ryggskott - eller vad det nu är - sammanfaller med löptiden, då behöver jag inte ha ohyggligt dåligt samvete för att vi ligger lågt med träningen...

Så - inget ont...

... har vi gjort idag.

Ömsom sol, ömsom snöstorm.

Hade med oss fikatermos ut, men den var med hem - oöppnad.

Ingen av oss var sugen att dricka kaffe i snöyran...

Men - vädret spelar ju ingen roll för hundarnas jobbarvilja. Inte för våra iaf. Vi åkte till grustaget och la tre spår - varsitt till Yksan, Isa och Blixten. Medan spåren la till sig rastade vi hundar och tränade upplet. Så roligt, och hundarna jobbade så fint.

Yksan fick titta på när husse la ut grejer i rutan, och det gjorde henne riktigt taggad. Som hon letade. Tre föremål fick hon plocka in, och det gjorde hon med den äran, men sen var det bra. Det är ju så himla lätt att köra för länge när man tycker det går bra...

Här kommer Yksi in för att lämna av till husse.

Sen var det Isas tur. I vanlig ordning ser hon ganska oberörd ut, hon tittade när husse la ut grejer, och sen när jag sa Leta så  fullständigt exploderade hon. Plockade också in tre grejer på raken, jobbade fint i bra tempo - jätteduktig. Och ja - Sofia jobbade idag, därför körde vi Isa också...

Här belöningsbus med husse en stund så matte kunde fota...

Och så var det Blixtens tur. Då har hon tittat på hur småslynglarna fått köra och själv har hon fått sitta i bilen. Mycket orättvist, tyckte Blixten. Som var uberladdad, till tänderna. Lite fokusträning innan första skick gjorde väl inga underverk, men kanske hon levlade ner någon grad.

Sen gick hon för fullt. Själv är jag helt fascinerad av att hon inte tuggar på tuggvänliga uppletandesaker om hon har fokus på belöning hos mig. Flera föremål idag, som hon bara höll - i full fart på väg in.
Jag tror knappast det är sant, även om vi har lång väg kvar, så vet jag hur hon är/har varit.

Fantastiskt roligt...

Blixtra laddad till tänderna inför uppletande.

Sen var det då dags för spåren när uppletandet var klart. Detta var våra spårmarker idag, jobbigt för hundarna...

(och detta var innan lappvantarna började falla...)

Självklart snöade det lappvantar när det var dags. Men Isa tog sitt spår fint och jobbade noggrant.

Hon fick en burk med godis på spåret och en kamp på slutet. Nöjd och glad.

Husse fick ta alla spåren idag, för min rygg är inte vad den borde. Gå ut spåren var inget problem, men att hålla emot en spårande hund, näe, det får vänta en stund till. Tyvärr...

Så var det Yksans tur. Hon tog upp spåret fint, men är himla nyfiken av sig - vilket är bra - och då är det också mycket som måste undersökas på vägen... Hon hittade också sitt slut med den äran - godisburk och sen massor av lek, såklart...

... i busvädret.

Så var det dags för Blixten. Såg när jag gick ut spåret att någon annan varit där tidigare idag eller sent igår och spårat, för det var färska tassar och människospår. Det sammantaget med det ymniga snöfallet blev lite svårt för henne. Hon tog sig runt hela spåret, men fick jobba ordentligt. Mina spår var rejält översnöade...

Duktiga malleflickan...

En stor behållning när det gällde Blixten, var att efter hon kampat efter spåret och var på väg tillbaka till bilen - bara bar sin kamptrasa, utan att tugga. Åtminstone bitvis. Återigen var jag helt fascinerad.

Jätteroligt. Sen är det såklart lång väg kvar... men alltid en början...

Så - dagens behållning var utan tvekan uppletandet - med alla hundarna. I övrigt gjorde vädret spåren svårare, som redan är lite överkurs på det underlaget. Ömsom snö, ömsom vatten och ömsom packat grus.

Men alla gjorde sitt bästa. Jätteroligt.

Så sov de gott på lurarna en stund när de kom hem, allihopa...  

... heter hon, husses hjärta  . Och alla andras också, såklart.

Ömsom rar och go och vill dela kudde och pussa kinden, ömsom hög svansföring och morr från magen.

Inte mot oss, såklart, men det finns ju flera 4-beningar i familjen...   

Humöret blixtrar till som tusan ibland - och så blir hon lika snabbt en liten mallebebis.

En sån här vingelmaja har vi nog aldrig haft förut. Men en sån gullhöna. Samtidigt. Stökar till det i flocken gör hon, rejält. Ömsom hög och ömsom låg. Men i grunden en väldigt mjuk liten malleflicka.

Lugn och sansad. Tycker det är roligt att jobba.

Men - och jag har sagt det från början - en mallefröken med en sån mjuk tunga som hon har, kan inte vara en byracka. Och som jag också har sagt - det är tur att hon är söt. För det är hon. Riktigt söt.

Och tänk, att jag tror att löpet gör henne gott.

Det känns som att hon - åtminstone fläckvis - börjar stå lite stadigare på sina fyra ben.

Sötnöten våran...  

... igen.

Och dags att jobba, åtminstone en av dagarna. Började först på förmiddagen, så jag hann med en timmes sväng i härliga skoterspår (och ja, fru naprapat, det var fasta fina spår som bara gjorde min rygg gott - får vi hoppas   ).

Vilken morgon - snövita vidder så långt ögat når, och solen i ögonen.

Glada och lyckliga och svansviftande hundar.

Couldn't be better...

Vi fick ta det lugnt med kampbelöningar (ja, ja, fru naprapat   ) men hon fick bita lite bara.

Passsade på att träna lite inkallningar och lite fokus - kruxet är ju nu, att min kreativa mallefröken kommer ju såklart och erbjuder mig fokus mot belöning - hela tiden...   . Sån är hon...

Hur man än vrider och vänder och får tips om nya ideér så går det en kvart, och så har hon överlistat en.

Sen om det beror på att Bästa Blixten är särdeles smart, eller om det beror på nånting annat...   kan man ju inte veta...

Skenet bedrar. Här vilar ingen. Bara klurar på hur hon ska kunna överlista matte nästa gång, Bästa Blixten...

... från hell har drabbat mig.

Eller rättare sagt, smugit sig på. Efter denna vinters pulsande, långa promenader i snö som glider undan, på skare som brister - you name it. I snö iallafall, med all säkerhet. Har min rygg gåt i strejk.

Blev under mars tvungen att kontakta min naprapat, då jag t o m började få ischiaskänningar, men blev så sakteliga bättre efter laser, stretching, massage och nålar (akupunktur). Ända tills kära sambon la ett lömskt spår åt mig och Blixtra på Påskdagen, ett som definitivt inte var bra för min rygg.

Nu blev det helt plötsligt stå och jobba som gäller, knapra Ipren och smörja med Voltaren. Och inget hjälper.

Å hu så gnälligt det blir - när man inte är van att ha ont.

(Och det tackar man såklart för...)

Tyckte jag var bättre igår - har tagit det lugnt med hundpromenader sen i påskhelgen - och gick dryga timmen i snö som liknade strösocker. Vilket inte gjorde saken bättre idag. Så - nu var man helt plötsligt tillbaka på ruta Påskdagen igen. Med naprapatens hjälp idag - laser, massage, stretching och nålar - kände jag mig nästan som en ny människa efter en timmes behandling. Tills jag slängde upp benet i knähöjd för att dra på mig stövlarna.

Ajajajajajaj...    Då var det färdigt igen, kan jag lova. Och tillbaka på ruta Påskdagen igen...

Så nu är det tunga direktiv från naprapaten som gäller: Helst ingen hund i sängen - INGA hundpromenader och absolut INGET kampande.

Dessutom mumlade hon något om att man ska vara rädd om sig och inte tro att man är tjugo hela livet... Vad hon nu menade med det?