Igår fick Soffi förmånen att följa med Rebecca och Hickory på hoppträning på Pålsbo Gård för Kattis Hadin. Och jag följde med och kollade, såklart. Och fotade lite, fram tills dess att blixten slog igång, då la jag av. Var lite rädd att hästarna skulle bli rädda...

Rebecca och Soffi träffades i stallet och gjorde Hickory fin innan träningen:

Dinopojken fick stanna hemma, för han hade bråkat i transporten förra veckan och mådde inte så bra i sina ben:(

Men jag tror han tog det med jämnmod. Att få stanna hemma, alltså... Han njöt i fulla drag av kvällssolen.

Soffi och Rebecca delade på lektionen, och Sofia började. Och nog är det väldigt lätt att känna sig väldigt väldigt liten i ett stort ridhus på en rätt ny häst bland en massa rutinerade hoppryttare...

Men det gick så bra, så bra.

Och Kattis var så snäll, så snäll.

Banhoppningen på metern sen, den fick Rebecca ta, och det gick kanonfint. Syns att hon är van med hästen och vet vad hon kan kräva. Sofia är lite försiktigare, än så länge.

Sofia tyckte iaf att det var jätteroligt. Sen var det bara hem och stretcha och massera, och natta hästar.

Vår egen Edwin fick vila igår, det blev lite tight om tiden så han fick en slappardag med Titti istället.

... är rejält halt idag. På vänster bak. Har tittat igenom henne, men hittar inga skador på utsidan, typ sparksår eller ormbett. Nu går hon lindad på sandhage och vilar. Skruttan. Får se om det ger sig eller om vi måste ringa på veterinären...

Idag ville Sofia åka till TIRK och träna lite häst. Sådär bara ändå. Kul att rida på en annan volt, men kanske ffa för att han inte blivit lastad på nästan tre månader (lite pga hosta och annat elände, han var ju anmäld till dressyrtävling men vi fick ju avboka , tyvärr...). Så, bums in i transporten med Edwin - och det var nemas problemas. En halvhalt gjorde han, och det kan vi ju bjuda på. Jag menar, på TRE månader har han inte stått på transporten. Lugnt och fint stod han sedan medan vi stängde och fixade. Våran goding !

När vi sen kom fram till TIRK och hade öppnat lastbryggan, gör han det som han är så van att göra. Slänger sig handlöst bakåt. Men si, där tog det stopp - av bommen. Och han stannar blixtsnabbt - och inser att det inte är lönt. Men jag kan säga att både jag och Sofia hade nog bra rejäl puls efter detta...

Soffi red honom på utevolten lite, och han var faktiskt jätteduktig, vår Prins.

Ganska svettig blev han, och jobbade fint.

Sofia var mycket nöjd med honom.

När Soffi jobbat igenom honom fick Clara hoppa upp och rida honom en sväng...

... och det tyckte hon var jätteroligt. Sken som en sol. Men Edwin var rätt trött...

... så det blev bara en liten stund, men Clara var också mycket nöjd!

Hemresan gick jättebra, både lastning och urlastning. Han gjorde inte ens ett försök att gå emot bommen, utan stod så fint medan vi plockade ner lastbrygga och bom. Bästingen våran !

Igår red Soffi Edwin men idag var det dags för båda hästarna. Hon började med att hämta Hickory, som bara blir trevligare för varje gång vi ses:). Hoppade några skutt på volten, bara för att känna på hur han hoppade. Jättebussig häst, tvekade inte en sekund. Gissa om Sofia var överlycklig!

Men som sagt, bara några språng, sen blev det ut i naturen. Clara och jag var ute med jyckarna, och då kom Soffi och mötte oss. Härliga bilder på häst och ryttare i höstfärger:

På volten:

På grusvägen:

Sofia:

På hemväg:

I'm a poor lonesome cowboy, a long, long way from home...      

(Nån som minns Lucky Luke ) 

... har idag fått avsluta sin tid här på jorden och vandrat vidare till de förhoppningsvis grönaste av gröna ängar på andra sidan. Det känns så tungt, så tungt, och trots att jag inte för en sekund tvivlar på att det var rätt beslut, så är det lika fruktansvärt varje gång man måste lämna en kär vän. Wille har inte varit bra från sin fång på hela sommaren, han har varit dålig och mindre dålig kan man uttrycka det som. Igår kom veterinären ut hit och tittade på honom och talade om för mig att han förmodligen har ont hela tiden, och med detta kom beslutet som jag funderat på under nästan hela sommaren.

Vi hämtade Wille för många år sedan ute i Johannisfors. Vi hade varit och tittat på honom först, och det blev kärlek vid första ögonkastet. Han var oriden, tjurig och egensinnig men hans ögon speglade ett hjärta av guld. Det fanns absolut inget ont i den hästen, det var min fasta övertygelse.

När tjejerna började rida honom testade han allt med dem, han stannade och tjurade och vägrade gå ur fläcken, han skenade, han slängde av dem - you name it. De grät och förbannade den lilla ponnyn. Men mamman stod på sig och sa: kämpa på! Och det gav resultat - så mycket roligt mina tjejer haft med Wille! Både på hästryggen och i kärra bakom - något som han för övrigt älskade, hur gammal han än var.

För några år sedan fick han fång en sommar, och det har återkommit två somrar till och bara blivit värre och värre. De senaste åren har han gått som sällskap och bara blivit sporadiskt riden - men pigg och vild som sjutton - och körd och mest ompysslad. Ett pensionärsliv, kan man kanske säga. Ett gott sådant också, är jag övertygad om, om man bortser från fången.

Älskade Wille, stallet blir tomt utan dig, och vi kommer att sakna dig så. Tack för att vi fick lära känna dig och dela ditt liv en stund.

Vi önskar dig allt gott, vännen.

Idag var det dags för lite hjälp med hästträning av Ulla, som är ovärderlig för Soffi & Prinsen.

Dressyrarbete med tonvikt på formen i alla övergångar, tempot och sitsen. Och bakdelsvändningar. Men då började Prinsen att krångla och ville inte alls vara med längre. Hursomhaver så lugnade han ner sig och riktigt samarbetsvillig innan passet var slut, så alla var nöjda och glada.

Stackars Titti, idag har hon inte haft det lätt. På förmiddan tänkte vi släppa ihop Wille-ponken (en oförarglig liten herre - trodde vi! - i sina bästa år - jo tjena:) och Titti. Fångponnysar båda, kan säkert gå ihop. Trodde jag. Vi.

Släppte ut Wille först, och sen Titti. Lugnt, och lite tråkigt. Tills fan flög i Wille, och han - med sina onda fossingar - jagade vår nyhemkomna ponnyprinsessa - med lika onda fossingar - så stickor och strån rök.

Vilken jäkel, rent ut sagt!

Här i vild jakt, biter ponnyprinsessan i ändan - eller så långt upp han når - så det står härliga till.

Ponnyprinsessan Prinsessponnyn var tuff till en början, men sen tycker hon det blir lite läskigt - vad är det för litet monster ni har släppt ihop mig med?

Flyr för livet - men vacker ändå:

Stygg-Wille:

Och sparkas gör han:

Eftersom vi inte såg någon ände på eländet, tvingades vi dela på dem, Wille var helt oregerlig, har aldrig sett honom så förut. Vad kan det bero på, undrar man ängsligt? Hon är ju ändå en prinsessponny, om än en småkaxig sådan?

Prinsessponnyn var så trött, så trött:

Och Wille likaså, naturligtvis, men där tyckte vi ju att han fick skylla sig lite själv... styggingen.

Som tröst blev prinsessponnyn Titti så ompysslad ikväll, borstad och kammad - och flätad som det anstår en prinsessponny:

Dessutom hann hon bli riden en liten stund på sandvolten idag, i skritt, av Allysons matte Vanessa. Gick strålande, jobbades lite i skritt och var riktigt samarbetsvillig. Fortsättning följer i morgon, och förhoppningsvis också bilder.

Nu sover nog både prinsessponnyn och Willeponken gott i sina boxar i natt, så gör vi ett nytt försök till umgänge i morgon.

Idag kom våran ponnyprinsessa Titti tillbaka till oss, efter nästan ett år i Bollnäs. Vi hade nästan glömt bort hur söt hon var, och nu hade Maria låtit prinsessmanen växa ut på henne, så hon var riktigt söt när hon kom.

Dock vet vi att skenet kan bedra (eller kan och kan...) och under den prinsessiga ytan kan finnas en riktig rodeo-dam:)

Hursomhaver, vi har pysslat och borstat och kammat henne från alla håll och kanter, och hon var ljuvligt vacker. Så släpper vi ut henne - och bums så slänger hon sig ner i leran och rullar och gnuggar. Det var den prinsessan det...

Men pojkarna i stallet har hon kurtiserat så det heter duga... på en gång.