Leverans av hösilage igårkväll.

Nu har hästarna mat en stund till...

Hästarna tyckte också att det var en härlig morgon, och höll sig till den sedvanliga morgonritualen.

Först Edwin (nyskodd och fin om fossingarna):

Och så Wille:

Sen var det frukostdax!

Har stått två timmar i stallet ikväll och frusit häcken av mig - nästan -  och hållit hovslagaren sällskap när han varit här och friserat hästarnas fötter.

Tänk att Edwin står som ett ljus, rakt igenom alla fötter, han som var så bedrövligt bråkig hela första året. Och Wille likaså, som alltid stått mera på bakbenen när hovslagaren varit här, han tycker också att det är helt ok och står nu lugnt och fint på alla fötter samtidigt.

Numera är det ett rent nöje när hovslagaren kommer och jag behöver inte ens ha andan i halsen längre. Vilken kanoners hovslagare jag har, som verkligen kan ta hästarna på rätt sätt, och vilka underbara hästar som bara gillar läget...

Medan vi tränade hund idag, var våra tjejer hemma och tränade häst. Lite löshoppning stod på dagens schema, med vår Strulgrålle och Prins, Edwin.

Här kommer lite bilder som fotats idag:

Visst är han väl underbart vacker?

Här ser man verkligen araben i honom - som både gör honom så tjusig och samtidigt ställer till en massa elände, förmodligen :)

Öka traven kan han...

Och hoppa hinder... En riktig allroundponny!

Och våran Prins... för det mesta!

Ässi inledde så det nya året med att börja löpa, exakt den 1 januari. Så nu vet vi vad vi har framför oss under några veckor. Hon har varit lite låg de här första dagarna - inne, men ute är det lika full fart som vanligt.

Och så Edwin, vår Strul-Grålle... hans ben är mycket bättre men då kommer nästa krux. Han ska ha Metacam (antiinflammatoriskt) oralt i 4 dagar - och detta innebär en maktkamp som heter duga. Den hästen har för mycket huvud för sitt eget bästa, brukar jag säga, och det gäller också här.

I klartext innebär detta att han vägrar få nånting inputtat i sin mun som han inte själv väljer, och det yttrar sig då genom att han står mera på bakbenen än på alla andra ben. Men jag kan vara jävelusiskt envis också, och faktiskt, idag på tredje dagen resignerade han snällt (efter en halvtimme :) och lät mig ge honom den sista halvan av sprutan i munnen på honom... men det bar honom emot, jag lovar. Men jag tror han inser att den här vidriga människan inte kommer att ge sig :)

Konstigt är det med de här djuren som ger en huvudbry och som betraktas som jobbiga och besvärliga och knepiga att hantera - det är ändå de som kommer ens hjärta närmast och det är också dem man minns länge, länge efter att man skiljts åt...

Efter MYCKET om och men lyckades jag äntligen få ut en veterinär från Distriktsveterinärerna ikväll och titta på Edwins ben.

Han har varit något bättre i hältan idag men har fortfarande ont. Värmen i kotan har gått ner, nu är han varm på hoven, under kronranden. Skrutting.

Det var en jätteduktig tjej som kom ut och undersökte honom, tittade på såret och kände igenom benet. Och Edwin är sååå misstänksam, men låter henne göra det utan problem. Han fick en stelkrampsspruta och så fick han en bamsig spruta med antiinflammatoriskt och smärtstillande intravenöst - och tänk han rörde inte en fena varken vid stelkrampssprutan eller när hon satte nålen till den andra sprutan. Men efteråt var han så trött, så trött. Förmodligen släppte spänningen. Var kvar en halvtimme extra med honom i stallet innan jag gick in, det kändes som att han behövde det.

Världens finast ponnypojke. Eller Strul-Grålle, som Ulla säger. Kärt barn har många namn:)

Imorgon ska jag hämta mer antiinflammatoriskt på apoteket som han ska ha i några dagar till plus att vi ska hålla koll på tempen och svullnaden i benet, så det inte blir värre. Håll tummar för att det går tillbaka nu.

Stackars Edwin har blivit halt. Riktigt rejält också, vill inte gärna mer än nödvändigt stödja på höger bak. Såg igår, efter ridturen med kompisen Hickory, att han gick något orent på höger bak vid utsläpp till hagen. Till saken hör att han har ett sår, som en rispa, vid kronranden som hade tillkommit under ridturen.

Igårkväll och imorse var han rejält halt, och på em ville han inte ens gå fram till mellis-höet, och då är det illa. Vi tog in honom och tittade igenom honom igen och tempade honom (ingen feber) men han är varm från kotan och ner mot hoven.

Våran bästa Ulla kom runt och tittade på honom också, tillsammans med en kompis som också är en hästtjej, och de trodde nog hältan kom från såret.

Har ringt veterinären nu så får vi se när han ringer upp. Tills dess har vi laddat in lite penicillinsalva i såret och lindat det andra bakbenet, då det känns som att det får jobba och stödja upp det onda benet också.

Men vad eländigt det är när djuren har ont... Usch & fy! Håller tummarna för att det inte är så allvarligt!

Idag tog tjejerna ut Wille på en åktur. Är det något han gillar så är det att dra kärra. Om han kan vara sur och istadig vid ridning så är han - om inte from som ett lamm:) - åtminstone medgörlig vid körning. Han har för länge sen i sin gröna ungdom gått på ponnytrav, och han måtte ha goda minnen från den tiden.

Stark som en oxe:

Och även om han inte är nån älskare av hundar, så är det ok om de åker med i kärran:)

Och Edwin funderar var hans kompis tog vägen:

Fia tyckte det här var ett härligt sätt att ta sig fram, och måste övertalas att hoppa ur:)

Ungar, hundar & hästar - kan det bli bättre?