Ikväll var det sista delen av Jonas Gardells serie, De halvt dolda, som gått under 4 torsdagskvällar. Gardell har en förmåga - oavsett han skriver böcker eller, som i det här fallet, TV-serier - att träffa mitt i solar plexus. Hårt, skoningslöst och fullständigt outhärdligt. Så fult och så vackert.  Och samtidigt så sant.

Om nån mot förmodan har missat - kolla efter repriser eller på svt.se!

Goodbye Yellow Brick Road  med Elton John är från 1970-talet (men gud, hur gammal är jag egentligen?) och fortfarande lika fantastisk. Tycker jag.

Kolla in glasögonen... de är också från samma stenålder:)

... är den här dan. Grått och mörkt ute, och inne vill man nästan ha lampan på hela dan. Trist och oinspirerande. Sjuka barn i pyjamas och gå-ut-sugna hundar.

Lunchhungriga hästar. Får väl tvinga sig ut en stund :), det brukar kännas bättre sen...

Vi har en flock rådjur som vandrar omkring på gärdena och i skogen runtom vår lilla gård. Företrädesvis tidiga morgnar och sena kvällar. En morgon i förra veckan när jag var i stallet och hundarna for ut och in genom den öppna stalldörren, så tittar jag ut och då står Ässi blixtstilla och tittar ut över gärdet. Du hittar väl inte på nåt bus?, sa jag, och går ut och tittar. Då kommer TRE rådjur vandrandes över gärdet, ca 50 meter från stallbacken och oss. Hjärtat i halsgropen var bara förnamnet. Men Ässi stod kvar, och jag var mäkta förundrad. Engångsföreteelse, såklart?

I går morse händer samma sak. När jag tittar ut från stallet står Ässi i fågelhundsställning, blixtstilla med uppdragen framtass och är fullständigt fascinerad. Då är det FEM rådjur som står och betar, också ca 50 m ut på gärdet. Och inget mera händer. Men hjärtat satt i halsgropen då också, kan jag lova.

Måtte det hålla i sig. Ojaktlusten, menar jag :) Eller vad det nu är.