... alias Bella-Bus har i dagarna fyllt 9 månader. 

Detta innebär att hon har löpt klart för första gången, blivit en pudelflicka (åtminstone fläckvis) och inte det svarta lakritstrollsmonster hon var när hon kom    . Det innebär också att hon har kommit i värsta spökåldern och att världen kryllar av otäcka saker, monster och spöken. Mindre roligt är det att gå med henne i kolsvarta mörkret här ute på landet, och hon sätter igång med sina frispel - på det hon tror är något livsfarligt. Det är inte bara en gång man hoppat till själv, kan jag säga, efter att ha tyckt sig se konstiga skuggor i pannlampans sken.

Sen har hon dessutom inte alls växt ur kattluckan heller, utan kommer och går som det behagar henne. Rör sig lite som en katt också, kan man tycka ibland.

Sover gärna på kudden - om hon får.

Men alldeles, alldeles underbar. Så rar och förståndig - trots att hon är en pudelflicka, säger jag eftersom jag har haft ohyggligt förutfattade meningar om pudlar tidigare. Som vem som helst, säkert.  En sån enkel hund. Och liten. Och jättestor på en och samma gång. Och som sagt, alldeles alldeles underbar.

... eller den som väntar på något gott, får jag säga idag.   

För ÄNTLIGEN kom brevet från SKK! Med glada nyheter:

Ässis avstängning UPPHÖR MED OMEDELBAR VERKAN!

Bättre julklapp hade vi inte kunnat få och gladare hade vi knappast kunnat bli.  Tack tomten   . Eller vem det nu var.

Nu gäller det bara att försöka komma igång igen, efter den här tiden.

Äntligen, tycker Ässi, som onekligen haft det rätt tråkigt när både husses och mattes motivation legat under nollstrecket.

När kan vi börja?