... Blixtra, med kompisen Fia, genom Claras lins på eftermiddagspromenaden igår... Är hon inte söt, så säg?
Tur man har nån att busa med... hela tiden!
Fast ibland är det lite läskigt...
Men man har alltid nån att luta sig emot...
Eva
24 oktober 2010 15:54
Vilka underbara kort!
Maria
24 oktober 2010 21:16
Mhm. Underbar unge som har fotat på underbar hund...
Madde
26 oktober 2010 14:37
Det känns som ett ENORMT steg att flytta hemifrån helt och så långt bort! Självklart kan man alltid åka hem lite då och då.
Men ändå! Ojojoj, vad jag är nojjig. Kommer säkert gå bra. Men man är ändå orolig : P
Maria
28 oktober 2010 23:01
Det hör till. Ingen förändring utan smärta... tror jag att det heter... Men det kommer alldeles säkert att vara värt det! Kram!