... gör vi så mycket vi orkar. Lilla loppan och jag. Det behövs, för hemma på stallbacken på landet, där möter man inte många själar...

Det innebär att hon jobbar med mig några dagar i veckan, vilket också innebär att vi går på promenader i centrum - med jättemycket konstigheter, massor med människor (oftast i lunchtid, dessutom), trafikdelare och asfalt under fossingarna. Det är hon inte van med. Det finns mycket att titta på, fundera över och ibland också skälla på. Hon äger dock en god portion nyfikenhet, som hon också har förmågan att använda sig av, vilket är ett stort plus. Den löser många problem åt henne:)

Igår pälsade vi på oss regnkläder, Clara och jag, och tog en promenad med hundar i regntäcken (och ja, Blixtra fick också ha ett litet täcke på sig, vilket resulterade i att hon inte alls kunde koncentrera sig på att kissa ute, utan måste göra det mellan rumsbordet och TV:n på parkettgolvet när vi kom hem... Precis när hon lärt sig någorlunda att man KAN kissa fast man har koppel och halsband - då ska hon få ett täcke också... och där gick banne mig gränsen:). Vi promenerade från stallet in mot köpingen medan Soffi tog hand om häst och stall. Å jisses så mycket läskigheter det fanns där. Gatlyktor som ställde till så buskar blev monster, hundar som skällde innanför stängda dörrar... Jisses, hon var riktigt trött när vi kom hem. Och hon kissat klart på parkettgolvet, såklart...

Idag har vi varit på ridskolan igen, medan Soffi red Bisse. Suttit vid ridbanan och varit fundersam över allt som händer. Och här är det mycket som händer, vill jag lova. Hästar, ungar, hundar & dyngkärror, hästtransporter och annat.

Och jag kan säga, att socialträna på ett sånt här ställe, det är guld! Hästmänniskor är så osentimentala så det finns inte. Ingen tar nån notis om henne - mer än att de tycker att hon är jättegullig, såklart, och kommenterar det - dyngkärrorna körs fram och tillbaka i gångarna oavsett vad Blixtra tycker om det. Allting bara händer, och inget ändras för att man gruffar. Människorna i stallet är djurvana, man sätter sig ner på huk om man vill hälsa, annars stryker man henne bara över ryggen när man passerar. Ingenting blir stort och konstigt, bara enkelt och självklart. Och tryggt, för en liten valpis. Ibland får man också sitta på mattens arm och hälsa på STOOORA hästar som blåser varm luft på valpmagen med sina STOOORA näsor... eller mular... Och då är det tur att man sitter där man sitter, på mattes arm.

Men så här trött blir man efter nån timmes socialträning...

En stund, såklart, för sen är det fullt ös medvetslös igen som gäller...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Började dagen med lite hundträning - spår och uppletande. Spåret gick bra, men då var det skogsspår. Nöjd i a f. Mallenuttor. Pirripirran har ont i ett bakben och får inget göra, bara följa med på rastning. Fantastisk dag även idag, sol och v...

Tog tåget till Uppsala med vännen C. Vilket vårväder! Började med ett glas bubbel på Stationens uteservering. Härligt. Åt lite lunch där innan vi gick vidare. Massor med folk på stan och nästan festivalstämning. Strosade runt lite i affärer innan ...

... idag! Jättetack till alla som uppvaktat mig - på sms, via telefon (extra tack för skönsången Christina!) irl och via sociala medier!Överväldigad av att så många kommer ihåg mig på en helt vanlig, ojämn födelsedag! Tack för det, alla! ...

... är nu slut för säsongen. Idag bytte jag ut alla fågelmatare mot kokosbollar med frömasssa i och talgkottar.När nu dessa tar slut, ja då får ni klara er själva!Nu har jag hållit er med mat från i november, vi ses igen till hösten pippisar! ...

Har precis lyssnst ut två riktigt bra svenska deckare: Rekommenderas starkt! ...