... rullar på trots allt.

Med vardag, jobb och skola, städ och tvätt, hundpromenader och träningar, som alltid.

Kanske är det en trygghet i sig, ändå. Trots att det ibland känns som ett stort svart hål inombords, av saknad.

Idag var jag ute i stallet en stund - hovslagaren var här så jag var hem och tog in hästarna - och hör Bella skälla på stallbacken. Tittar ut, och då springer Fia lite halvhjärtat mellan hagarna, med en liten harpalt skuttandes framför sig. Och då menar jag halvhjärtat. Kvar på stallbacken står Blixtra och Bella och undrar vad i all världen Fia sysslar med? Vänder sig om och tittar på mig när jag tittar ut, och tycks absolut inte förstå ett enda dugg när jag brister ut i lovsång om vilka ohyggligt duktiga hundar jag har, och utan att blinka hittar ett par hårda Frolicar i fickan och bjuder dem.

Märklig matte, ser de ut att tänka. Själv tänker jag, vad skönt att det inte tycks finnas någon jaktlust alls. Än. I alla fall. Man vet ju aldrig vad som händer framöver, men jag håller andan och tackar för all tid utan jaktlystna hundar. Mindre att jobba med, och enklare när man inte behöver ha alla morrhår ute på promenaden. Detta innebär säkert också brister i andra sammanhang - då menar jag bristen på jaktlust - men det känns som att det tar jag, mer än gärna:)

Hela den 4-benta flocken börjar inrätta sitt liv efter det faktum att de numera  bara är tre stycken i den lilla flocken, och en viss turbulens kanske kan skönjas - vem ska bestämma? Jag eller du? Tur vi har matte och husse som styr upp det mesta, med det känner man sig ändå trygg, då den älskade Mallemamman nu vilar i en annan värld.

Och vi 2-beningar, ja, vi famlar också en del fortfarande. När man ska ut med alla hundar på morgonen bland annat, yrvaken och eländig - så tycker man fortfarande att det saknas en. Och det gör det ju.

Och hon kommer alltid, alltid att fattas oss. Älskade Ässi...