... blir världen sig aldrig riktigt lik igen. Känns det som.

Vår älskade Storlur är borta, och kommer inte tillbaka. Och vi saknar henne så. Fortfarande. Och i oändlig tid kommer vi att göra det.

Ässi var hunden som träffade oss mitt i solar plexus, och som aldrig kommer att lämna den platsen.

Den här veckan har vi trevat oss fram. Både vi 2-benta, och vovvarna i hennes 4-benta flock.

Kompassen är borta. Vardagen rullar på ändå, trevande, medan små saker kan få sorgen att skölja över en.

Flyttade hennes täcke för det behövde tvättas. När jag skulle spåra med Blixtra, låg Ässis spårsele överst. Då var det färdigt igen. Någon ringer, och frågar Hur är det? Då kommer allting över en igen. Och det gör så förtvivlat ont.

Och vi saknar så mycket.

Så mycket är så sammankopplat med henne - soffhörnet där hon alltid låg, och makade sig närmare när man satte sig i soffan, för hon ville ligga nära. Med huvudet i knäet. Vid frukosten varje morgon satt hon och väntade på sin ostskiva. Alltid puffandes med en pinne, när man var ute. Ville vara nära där också, pockade på uppmärksamhet och ville leka. Kampa. Små, små händelser i vardagen som funnits där utan att man riktigt tänkt på det. Och nu inte är. Inte med oss längre.

Och jag är så oändligt tacksam över att vi fick lära känna dig och dela ditt liv.

Du har varit en fantastisk familjehund, en underbar tävlingshund...

... och en underbar mamma till dina valpar, Blixtra och Dunder...

... och en fantastisk läromästare till Blixtra, som stannade kvar hos oss...

... och såklart också för resten av din flock...

Älskade älskade Ässi...