... uppmanas man ju göra lite nu och då. Lättare sagt än gjort. Känns mera som en klyscha än nånting att verkligen göra.

Men - idag blev det lite mer påtagligt för mig.

Jag har varit på (åter-)besök på allergimottagningen på Ackis, med anledning av den otäcka getingincidenten & tillhörande anafylaxi i somras..

Fick där träffa en jätterar överläkare som diskuterade denna allergi med mig, och försökte återigen få mig att gå denna hyposensbehandling

som jag påbörjade 2006 och avslutade med buller & bång 2009 pga ledinflammationen som exploderade förr-förra vintern

och som kanske eventuellt kunde ha ett samband med hyposensbehandlingen...

Hursomhaver, hennes tröstande ord till mig var att det var nog inte så farligt att dö av ett getingstick, oftast dog man inte av kvävning, utan av själva blodtrycksfallet, och det gick ju fort.

Tanken med orden var nog inte att vara elak, men jag vet inte om det kändes riktigt rätt att få höra det...

Då - tänkte jag, att jag borde leva som om varje dag vore den sista.

Men hur lätt är det i praktiken?

Det känns lite som rysk roulette. Otäckt, är också ett ord.

Man vet ju aldrig...

Så:

Sen blev också ordinationen - eftersom allergireaktionen var så rejäl - att jag inte bara behöver ha EN adrenalinspruta med mig när jag är ute - utan TVÅ!

Ifall den första inte hjälper fullt ut, så behöver jag ha en ny inom 10 minuter.

Så nu är rekommendationen att jag tar med mig min familj och alla i min närhet till Ackis för att lära dem hantera en adrenalinpenna...

Nån som vill hänga på:)?

Skämt åsido, man kan väl inte hänga läpp för det här hur länge som helst, men inte känns det jätteroligt. Såklart. Dessutom - poängterade samma läkare - har kroppen svårare att klara ett blodtrycksfall ju äldre man blir.

Den tackar vi särskilt för:)

Så - min uppmaning till er out there får bli:

Ta väl hand om varandra. Man vet aldrig vad som  händer...

(Och förr eller senare händer det ju!)