... säger Bästa Blixtra när hon svingar de - av hästarna avgnagda - sista resterna av årets julgran.

Till sin stora lycka har hon hittat julgransstammen i hästhagen - och det är en STOOOR PINNE, och Bästa B tycker om det. Så - i det här fallet HAR storleken betydelse, säger Bästa B.

Med risk för krossade knäskålar (mig) och allvarlig hjärnskakning (småhundarna) springer hon och svingar sin pinne med stor och oförställd glädje.

Less is more, tänkte jag, och bröt av toppen och gjorde en liiiten pinne av den - men hon håller inte med.

Så, hör ni något i skogen som brakar, är det bara Bästa B med sin pinne som knakar...

Mohahahaha...

... dansar vi andra på bordet. Njae, kanske inte bokstavligt - bara en del av oss - medan andra roar sig kungligt   .

Husse har i veckan jobbat hårt med att byta ut köket i klubbstugan på vår lokala brukshundsklubb, vilket innebär att det funnits en del utrymme för dylika aktiviteter. Som att dansa på bordet.

Naturligtvis är det Bästa Blixtra som passar på - de andra är alldeles för väluppfostrade.

Men vem kan väl tro att hon kan göra något bus - titta på de ärliga bruna ögonen...

Att sedan luften går ur matte en stund efter avslutad tävling, gör ju inte saken bättre.

Fullare i bus blir hon såklart, Bästa Blixtra...

Men - nu är köket i klubbstugan klart och ordningen återställd.

Och med andra ord även lugnt med dansandet på bordet en stund   ...

... har vi roat oss med idag på kvällspromenaden.

I drivsnö om 2 dm har Bäst B krupit glatt och utan problem.

Med rätt belöning är motivationen på topp - och inget är omöjligt. Och så roligt!

Bästa, bästa Blixtra:)

... måste jag bara skriva några rader om.

Vi började träna in momentet efter att ha anmält till lkl 2 - just detta moment, och fjärrdirigeringen - är ju nya i tvåan.

Hittade inga koner, så jag tog 4 blomkrukor i plast, som jag vände uppochner på, och ställde som en ruta med 3 meter på varje sida. Hade ingen aning om hur jag skulle börja, men insåg väl ändå att någon form av motivation måste finnas i rutan för att få Bästa B att springa dit.

Började med att sätta ner Bästa B och be henne stanna, samtidigt som jag sprang in i rutan och släppte kampen mitt i rutan. Sprang tillbaka - och sa Stick och ta (vilket strax övergick i kommando Rutan), vilket hon också gjorde.

Jag förstod också tidigt, att all lek, kamp och godis måste ske  mitt i rutan,  det måste  hon lära sig. Ingen belöning någon annanstans i detta moment, än mitt i rutan. Så, varje gång jag skickat henne till rutan med kampen, fick jag springa efter och busa med henne - i rutan.

När hon sedan förstått kommando Rutan, och glatt sprang ut, var det dags att gå vidare.

Att ta bort kampen/motivationen ur rutan, och få henne att inse att hon ska stanna där, och få vänta en stund på belöningen. Tog bort kampen, och la ut en target. Utrustad med klicker, köttbullar och kamptrasa använde jag samma kommando - Rutan - som tidigare, och hon gjorde såklart vad jag bad henne om. Tass på target, klick och köttbulle. Om igen. Men bara max två till tre gånger vid varje träningstillfälle. Inte mer. Men ibland på morgonpromenaden, ibland på kvällen.

Efter att ha dragit ut på belöningen, och lagt in ett ståkommando - började med targeten i rutan som jag sen tog bort ganska snart - kunde hon springa in i rutan, ställa sig och vänta på mig och jag kunde lugnt gå in i rutan och DÅ fick hon belöningen i form av godis eller kamp. Har tränat ingångar ifrån alla sidor på rutan - vid varje träningstillfälle har jag flyttat mig för att hon aldrig ska få göra en ingång som är lik en annan - och från olika längd. Ibland 3  m, ibland 15 m. Har också varit noga med att flytta rutan hela tiden. Den står aldrig på samma plats, och det började jag med direkt.  Rutan är rutan, s a s.  Oavsett var den står, från vilket håll, eller från vilket avstånd.

Men, jag har ändå inte hundra känt mig säker på momentet. Ibland har förväntan på belöningen blivit för stor, och hon har vänt sig om för tidigt och det har varit gränsfall på om alla tassar varit i rutan. Då har jag valt att inte säga nej och korrigera, utan bara vänta ut henne. Så pass smart är hon, min Bästa B, att hon förstår att kommer det ingen belöning, då förväntas det något mer av henne (tack för det Eva, och E&T:s klickerkurs:). Och hon har korrigerat sig själv. Och naturligtvis också fått belöningen när hon är på rätt plats.

Dan före tävlingen - dvs i fredags - fick jag den geniala idén att jag kanske skulle markera sidorna mellan konerna - på tävling är det ju så, och eftersom Bästa B är så signalkänslig, var jag rädd att det skulle kunna ställa till det för henne, om hon inte sett det tidigare. Sagt och gjort, sambon skottade av en ruta på gräsmattan, ställde ut mina blomkrukor och la band mellan varje. Körde några skick, och det var inga problem - nästan så det var lättare. Åtminstone för mig, att se när alla tassar var inne.

Lämnade sedan rutan kvar, efter avslutad träning, och hämtade ut småhundarna för att gå en sväng innan vi packade ihop och åkte mot Rättvik. Gissa då, vad Bästa B gör på hemväg? Jo, hon laddar fullt mellan hästhagarna, springer före - och ställer sig mitt i rutan. Och väntar på en belöning. Svansviftande:)

Ja, vad säger man?

DÅ kände jag, att vi - trots att allt vi gör går på tjoflöjt och Guds försyn, som jag sagt tidigare - ändå var på rätt väg...

Och - med 10 på Sändande till rutan på tävlingen, bekräftades detta.

Som jag sagt tidigare, kändes detta bara som en vinst i sig...

... är hon, min Bästa Blixtra. Eller den ständiga 2:an?  (Placering 2 i appellklass, lydnadsklass 1 och nu också lydnadsklass 2...) Jag vet inte, bussig är hon i alla fall, som ställer upp för matte när det är tävlingsdags. Vi hade anmält till Lydnadsklass 2 på Nedansiljans BK i dag, lördag. Tillsammans med Sofia och Fia i lydnadsklass 1.

Åkte igårkväll upp till Rättvik i rykande snöstorm och rysskyla, och med hot om avstängda vägar, snökaos och trafikolyckor. Fram kom vi, om än efter lång tid.

Vi hade hyrt en fin liten stuga på Gärdebyvägen i Rättvik:

Precis sådär dalalik som man föreställer sig i Rättvik. Frukost ingick:

Och naturligtvis hittade vi lite kurbitsmålningar här och var i stugan. Som sig bör:

Det blev en soft fredagkväll, och därpå en rätt tidig lördagmorgon. Minus 24 visade termometern, men backarna upp till Vidablick gjorde att det var inga som helst problem att hålla värmen under morgonens hundrastning:)

Kl 9 var det dags. Anmälan till lkl 1 och 2 vid Rättviks Körhus. Som tackochlov var uppvärmt till 10 plusgrader.

Vilket ställe. Läktare - också uppvärmda - cafeteria och en massa försäljning (då denna lydnadstävling var internationell:) och så PLUSGRADER. Underbart.  Lottning för alla hundar, jag drog nr 2 av 11 ekipage i 2:an och Sofia drog nr 1 av 23 ekipage i 1:an.

Platsliggningen var uppdelad i två - 5 hundar i varje. I vår platsliggning reste sig inte någon, men i den andra platsliggningen hade det rest sig två hundar. Så vi klarade oss bra.

Kruxet var underlaget. Blixtra hade jätteproblem med underlaget (det var lika i Tuthammar när vi körde 1:an) och då är det inte hästbajslukten hon har problem med, utan konsistensen på underlaget. Som en blandning av torv och papp. Vi gick som nr 2, och hon hade uppenbara problem med kontakten på fria följet. Det kändes bedrövligt illa, men hon genomförde på 7,5 p. Därpå dags för läggande, för en 10:a. Tack för den. Inkallning. Därefter rutan. Som jag - för första gången - i fredags em kört med band mellan konorna (så att det inte skulle ställa till det för henne på tävling). Tackochlov. Inga problem - en 10:a. Bara det kändes som en vinst i sig.

Apporteringen är inte hennes starka sida. Släppte apporten (!) på väg tillbaka, plockade igen och gjorde ett uruselt avslut. Hopp sitt var helt ok, men dåligt avslut även där. På fjärren vet jag inte vad som hände, det blev flera DK. Det är ett av de moment som jag tycker hon gjort bäst hemma. Ingen nolla, och det tackar vi för.

Men, shit happens. Så - innan prisutdelningen blev det skamvrån en stund...

... dvs under bänken på  läktaren...

Men, till prisutdelningen fick hon komma fram - och tur var väl det. Trots vårt usla fritt följ, våra usla avslut och våra DK:n blev vi 2:a på 175 p! Mycket överraskande, och såklart, mycket roligt.

Men - eftersom Blixtra och jag kör lite på tjoflöjt, inser man också att det finns mycket att fila på, om vi vill vidare. Och det vill vi ju såklart.

Så nu blir det dags att fila  och fundera över hur vi ska gå vidare.

Vi kan inte köra på hejhopp och Guds försyn hur länge som helst. Så nu kanske vi måste se över ...

1) Fria följet, framförallt

2) Belöningsystemet (hänger ihop med ovanstående)

3) Alla dåliga avslut och ingångar

Det finns mera, jag lovar, men de här är prio 1, i rakt fallande skala. Nu blir det lugnt med tävlingar, har jag också bestämt, fram tills det är dags för lägretävlingar och dessa har jag planerat in till slutet av april, början av maj - förhoppningsvis innan nästa löp, om min planering stämmer. Och till hösten kanhända högre, om ambitionerna och planeringen håller. Sen kan det komma 100 saker emellan, men som sagt, A & O i all hundträning är ju planering har jag hört, så jag har anammat det och gjort min egen.

Sen är det väl med hundträning som med allting annat - siktar man mot månen så bör man väl kanske ändå komma till stjärnorna?

Men - innan dess - tillåter vi oss att njuta av dagen som varit. Helt och fullt. Glatt och oväntat. Och en annan stor vinst i det hela är att mina tävlingsnerver har hållit sig i schack - helt och hållet - ända tills det var dags att gå in på planen. Helt underbart. Bara det är en vinst i sig, för mig.

Halleluja!