... har vi gjort i veckan.

I början av veckan på barmark (och mellan två andetag, tack gode gud för sommartiden! Kvällarna blev helt plötsligt evighetslånga och ljusa och  fyllda med aktiviteter   ) och i dag i rykande snöstorm.

Här Bästa Blixten efter avslutat spår på barmark, nöjd och glad...

... efter ett spår i högst varierande terräng - över fält, korsade grusvägar två gånger, skogsspår, fält, enbackar, hästhagar... och detta var vad vi fann längs spåret. Ge lite extra akt på hårsnodden - den trodde jag aldrig hon skulle plocka, men jomenvisst, den åkte med lika pricksäkert som allting annat...

Duktig vovve och mycket nöjd matte.

Idag när jag kom från jobbet hade Husse lagt ett spår till mig och Blixtra (vilken service, den tackar vi för   ).

Å vilket roligt spår! Alltid lika spännande att gå ut spår som någon annan lagt. Fick veta innan att det var tre apporter + slut. Så - jag trodde inte spåret var speciellt långt, men hej vad jag bedrog mig...

Innan första pinnen var jag helt slut... Men som hon spårade, Bästa B. I växlande terräng, över diken och genom skogsdungar, över öppna fält, över stock och sten. Är djupt imponerand av hennes motivation, hon släppte inte på trycket i linan en enda gång, trots att spåret säkert närmade sig 1000 m (utom vid pinnarna då, såklart).

Två rejäla tapp - spetsvinklar - där hon fortsatte framåt med förutfattade meningar. När hon sen upptäcker att hon är fel - och då har hon gått bort sig bra rejält, ca 20-30 m - då börjar hon sakta leta sig tillbaka. Jag tittade på henne när hon jobbade, och hon kryssade över sina egna spår och över mina spår men la ingen som helst vikt vid dem. Förrän hon är tillbaka till grundspåret - då fäster hon och går rätt. Med samma motivation som tidigare.

Jag är så imponerad så det är snudd på något religiöst. Vilken hund att jobba   - mattes hjärta...

Så - vi fick med oss alla pinnarna, och även slutet - och hon fick kalasa på veckans överblivna våfflor. Och busa med kampen såklart. Så härligt.

Trots att hon gjorde det här toppenbra idag, känns det som att både Bästa B och jag behöver spårträna på längre spår - minimum 1000 m - för att komma i rätt spårkondition.

(Nu kan det hända att det är mest jag som kanske behöver spårtränas... om jag ska vara riktigt ärlig...   )

... i Stockholm skulle jag ha varit i veckan. Ja, om inte SL strulat, såklart.

Den här gången höll sig UL i skinnet och höll vad de lovade, men när vi satt på pendeln mellan Norrviken och Rotebro, stannade plötsligt tåget. Och stod. I två timmar. På grund av en nedriven elkabel.

Och minuterna tickade. Och tiden gick. Och vi insåg ganska snart, att vår kurs - som skulle hålla på mellan 9-12 - skulle få klara sig utan oss. Eller vi utan den.

Sent omsider blev vi evakuerade ut ur tåget, via stege ner på spåren av hjälpsamma SL-människor. På detta fick vi sedan promenera en knapp km i spåret - i klackskor, dessutom - till nästa pendeltågsstation.

Där fick vi vänta förgäves på tåget tillbaka hemåt. Det fick slutligen bli en taxi till Upplands Väsby, det gamla hederliga (?) Upptåget mot Uppsala för en mellanlandning (naturligtvis var det ett av de tåg som inte går raka vägen hem till Tierp, men i detta skede var det en petitess, och allt var plötsligt förlåtet) för sedan vidare färd hemåt. I runda slängar satt vi på tåget nästan 6 timmar.

Håhåjaja. Roligare hade man ju kunnat ha, om man säger så.

Nu väntar en ilsken resegarantihandling till SL. Vänta bara...

... som heter duga har vi för tillfället. Och nej, det är inget aprilskämt   .

Från att i början av veckan haft vårvindar och smekande solsken, tussilago, snödroppar och krokusar...

... till att i skrivande stund ha snöstorm och nästan en decimeter snö...

Suck och dubbelsuck. Inte roligt alls på en skala, om jag får tycka.

Och det får jag ju - såklart - i min egen blogg...

Den enda trösten - för tillfället - är att rimligtvis borde det väl bara kunna bli bättre?

Eller?