... gör det idag, och det är också sista dagen på min semestervecka. Imorgon är det jobb igen.

Tittade mig i spegeln och nog syns det att jag haft fint väder under veckan, och att jag haft semester.
Har slappat mycket, och - som sagt - tränat på att ha tråkigt. Och det är lite jobbigt.

Jag är van att köra på i 200 knyck med 100 järn i elden och 100 bollar i luften -  samtidigt.

Då det är lätt att en känsla av rastlöshet infinner sig,  speciellt som jag valt att avhålla mig från jobbet (nåja, så gott som) helt under denna vecka. Visst har jag kollat mail och avslutat någon budgivning, men jag har inte satt min fot på kontoret en enda gång...

Istället har jag slappat i solen och plaskat i poolen. Tränat lite hund och bara såsat.

Vilket i ärlighetens namn har varit fantastiskt skönt...

Men - i morgon är det dags igen. En vecka, innan nästa semester.

Ska bli roligt!

... blev igår en stooor krokodil...

Yksi hade fått ett tuggben av mig att vässa tänderna på - hon är förfärlig att bita i allting - när de andra hundarna var ute. Så var hon ju så himla söt när hon låg där i saccosäcken och tränade sina tänder. Jag gick fram och satte mig på golvet för att fota henne, och ser hur hon viker undan huvudet. Anade såklart genast oråd. När jag sedan går fram mot henne - morrar hon, den lilla råttan... Då var det HENNES BEN!

Som jag tidigare sagt är mat, och annat ätbart, väldigt viktigt för henne.

När jag sen sträcker fram handen och tar i benet fräser hon till med en överraskande ilska, tar benet och rymmer i full fart ut på verandan och lägger sig under bordet där - och vaktar sitt  ben.

Den lilla krokodilen blev alltså med ens en stooor krokodil...

Så - sen bedrevs byteshandel med mycket gott resultat resten av kvällen. Kontentan blev att hon kom och la benet i min hand, för egentligen var ju köttbullar mycket   godare än ett hårt tuggben...

Och sen blev man så trött så man bara ville sova en stund...

... med Pros & Cons hörde jag för första gången på senaste Allsång på Skansen-programmet.

Och blev helt såld! Vilka killar, vilken låt!

För er som inte hört den kommer den här:

 

... går mot sitt slut...

... och det känns ju lite tråkigt såklart.

Jag har haft tur med vädret, mest varit hemma och slappat och tränat på att ha tråkigt (ja, faktiskt...    hur tråkigt man nu kan ha med en hel flock med hundar som vill aktiveras...).

Solat och badat lite när vädret tillåtit. Träffat vänner.

Övningskört endel med Sofia när Clara gjort sista veckan på sommarjobbet...

Nu blir det jobb en vecka, sen semester en vecka till. Hääärligt!

... är spännande och varierat. Minst sagt. På många sätt.

Tycker åtminstone en del av oss. Några tycker fortfarande att Yxan bara är en riktig pain-in-the-ass.

Vår pudelflicka Bella, t ex.

Sedan första dagen har Yxan mätit sig med Bella (ja, ni läste rätt. Svansen i vädret - och utmanat. Fattar ni, 8-9 veckor?! Jag förstår inte...  )

Härommorgonen hade Yxan fått sin mat tidigtare än de andra (och ja, hon är ohyggligt morgonpigg) och när sedan de andra skulle få sin frukost någon timme senare, blev hon fullständigt rasande över att bli så grymt åsidosatt. Så - med svansen i vädret och raggen rest över hela ryggen siktade hon in sig på intet ont anande Bella. Och flyger på henne med intentionen att slåss. För att få Bellas mat. Jag trodde inte mina ögon. Inte Bella heller - som är mycket duktig på att säga ifrån, och även gjorde det denna gång. Rejält. Men valpeländet svarade upp. (Behöver jag säga att mat är viktigt för henne   ?) Då var matte tvungen att rycka in, för på det viset bär man sig inte åt i det lilla huset på landet. Punkt.

Så - numera får hon burtjänstgöring om hon inte äter samtidigt som de andra hundarna - och mot det protesterar hon naturligtvis HÖGLJUTT!

Så - det är ju lätt att förstå att hon inte står högt i kurs hos Bella...

Fia däremot, går hon inte på. Den snällaste av dem alla, men hon har inga problem att rappa i för valpen om det behövs. Ibland passerar hon henne bara, och då kan Fia fräsa i, lägga sheltiegapet om hennes huvud och trycka upp henne mot väggen. Nu jäklar lugnar du ner dig!

Och då blir Yxan lugn och fin, och precis lika go som hon ser ut...

Med Blixten gör hon lite som hon vill. Men Bästa B börjar säga till henne mer och mer, och det backar jag upp.

För vem vill bli överkörd av en 9-veckors valp? Blixtra spårade igår och Johnny hade lagt skyddsärmen som spårslut - och med den i munnen kom hon hem till övriga flocken - men då jäklar var det bäst för Yxan att hålla undan, för med skyddsärmen i munnen blev Blixtra inte nådig...

Inte heller är hon nådig under träning, varken under lydnad eller agility...

... om det är så att hon försöker hänga på då, kan Blixten surna till. Bra där!

Och det köper hon, Yxan, utan bekymmer. Oj hoppsan, tycks hon tänka.

Igår fick hon följa med till Jennys Hund & Katt och det var ett stort äventyr för lilla Yksi.

Massor av bilar och annat att titta på - så mycket så  man inte ens kunde kissa, nästan, och sen en hel butik med snälla människor, godis och roliga leksaker. Och matte och husse fick 10 % rabatt på hela köpet för att de hade en sån gullig valpis... Inte illa - det tackar vi för   !

Men, för det mesta och när hon inte trakasserar den övriga flocken, är hon fortfarande helt underbar. Go och glad och social. Kramig och gosig. Och bits, såklart. Med krokodiltänderna. Så man får se upp lite...

Ligger gärna på översta trappsteget på verandan och inspekterar sin del av världen - gräsmattan och hästhagarna med alla hästarna...

Det är livet på landet det, för en 10-veckors mallevalp...

... käkar och växer. Och är ohyggligt söt, rar och social - för de som inte är insatta.

Vi - som lever med henne, vet hur det verkligen är   !

Och visst är hon så söt och snäll och social som alla tror - för det mesta. Men när mörkret faller på (och ibland även i dagsljus, måste tillstås) slår hin håle klorna i henne, och då är hon inte rolig att tas med.

Fråga Bästa Blixtra bara. Som plågat ser på mig med sina fina malleögon och säger:

- Matte, måste vi verkligen?

- Måste vadå, gumman?

- Ha det där monstret boende hos oss?

Och ja, jag antar det.

Pudeln morrar friskt - och det nonchalerar Yxan totalt. Reser upp svansen som en spik och kliver rätt in på Pudelflickans domäner (läs in i hennes bur, företrädesvis också när hon ligger och tuggar på något gott). Och åker på ding, naturligtvis. Men inte blir hon skraj för det, inte alls. Nästa gång gör hon likadant. Och nästa. Och nästa.

Fia, hon går omvägar runt henne. Äckelkrokodil. Kommer Yxan för nära gapar hon stort ochvisar alla sina sheltietänder och tar ett stadigt grepp över mallebebisens huvud och håller fast. Nu jäklar lugnar du ner dig! Basta!

Och Blixten - ja hon tiger och lider. Alltid med en mallekrokodil hängandes antingen i ett baklår, ett framben, en underläpp eller ett öra. Och kvider av smärta. Men leker glatt så fort krokodilen släppt sitt grepp. Och jag försöker peppa henne att rappa i å det bestämdaste åt mallekrokodilen, men hon är alldeles för snäll, min Blixtra.

Mot oss 2-benta är hon glad och gullig. För det mesta. Men när man minst anar det slår krokodilgenen till och hon sitter i en näsvinge eller en läpp. Eller i hakan. Eller i en hand, eller arm. Och när man då ska montera bort henne, triggas hon igång och biter bara hårdare. Helst tills det knakar.

Och - naturligtvis - med full mun   ...

Sen får man LUGNA NER HENNE och PRATA TYDLIGT MED HENNE för att hon ska förstå att bita, det får hon göra i tuggben eller märgben eller någon av de 100 leksaker som ligger över hela huset. Och då blir hon ARG. Riktigt ARG. Men till slut inser hon att det är inte förrän man är lugn och sansad som man får hoppeleka igen (och fundera ut nya lömska trick:).

Självklart är hon alldeles underbar   och fyller allas våra liv med sin blotta existens, sin glädje och sin nyfikenhet. Att vi sen är såriga och sönderbitna både här och där, har vi såklart överseende med.

(Även om jag såklart i smyg går och längtar tills hon ska tappa alla sina mjölktänder...)

Idag fick hon följa med mig och Sofia och stå en stund utanför COOP och bara titta på människor, kundvagnar, cyklar, bilar och allt som rör sig där. Hälsa på glada människor som kom förbi och sa hej. Liten och kavat, viftar på svansen åt allt och alla, sympatiylade med ett billarm som gick igång. Sen sov hon gott, vill jag lova.

På kvällningen fick hon följa med upp på klubben, men där var så gott som bara vi, men miljön var ju helt ny för henne. Och att man inte fick hänga i Blixtens baklår under fria följet, det hade hon lite svårt att acceptera...

Så självklart är hon en härlig individ, om än med mera styrka och mod än vad man kan tro i den lilla valpkroppen, kavat och orädd med massor av otyglat humör - men också alldeles kramgo och pussinussig och överlycklig över sin nya familj. Så glad åt alla och envar - och lika glad åt 2-beningarna i flocken som 4-beningarna. Och det bådar ju gott.

Att sen Bästa Blixtra, Pudelflickan och Fia inte är lika glada åt henne anser hon inte vara hennes bekymmer.

Herregud - hon äger ju!

... är inte min melodi.

Men en gång om året gör jag ett storkok av rårörd rabarbersaft, som är den godaste saft som finns.

Självklart ett lätt-som-en-plätt recept (annars skulle jag inte göra det   ). Jag gör dessutom mångdubbel sats. När jag ändå håller på liksom. En gång om året...

 

... med att jobba halva dan.

Vad hade man väntat?

Men sen stack jag in till Uppsala och strosade på stan en sväng, innan jag mötte bästa Katta och Anne för lite mat och tjejsnack på Katalins uteservering.

En jättehärlig kväll med gamla kompisar från förr. Massor av prat om både nutid och dåtid.

Och så en god ceasarsallad och ett glas vitt till det - härligt!

Det här gör vi om innan sommaren är slut!