... har jag suttit ikväll. Utanför båthuset, med solen i ögonen som värmde, helt vindstilla och rofyllt, bara fåglarna och havet hördes. Underbart.

Hade visning på ett objekt vid Norra Upplandskusten ikväll, och vädret gjorde verkligen sitt bästa för att hjälpa mig på traven. Spekulanten blev såklart överförtjust och skulle hem och ta sig en rejäl funderare (och konsultera med frugan - såklart   ). Sen får vi se vad som händer.

Igårkväll däremot, var jag sysselsatt med en budgivning på ett objekt - jätteroligt. Men samtidigt blir ju någon besviken - det är ju bara en som kan vinna en budgivning - och jag känner med dem som kommer tvåa. Såklart.

Been there, done that. Jag vet hur det känns, och hur platt man landar efter att ha hoppat av en budgivning. Av vilka skäl det än må vara. Sen gäller det att resa sig, skaka av sig dammet och börja om. Det är en psykologisk process utan dess like. Alla vi som varit där vet hur det känns.

Samtidigt denna euforiska lycka när man vinner en budgivning - ÄR DET SANT? Är huset vårat nu? Den känslan går inte av för hackor.

(Men jag har ju lärt mig att INGENTING är klart förrän det är klart och skrivet med samtliga parter - intill dess kan vad som helst hända...)

Så det är både och med mina känslor för budgivningar. Krasst sett får ju säljaren bättre betalt ju längre budgivningen håller på, och så även jag. 

Men det är ju någon som landar platt också...   

Det finns två sidor av alla mynt...

... gör vi här ute på landet, för att Stora Luren ska få behålla sitt ohalta bakben.

Ja, inte så att vi tror att någon ska komma och ta det, mera att hon får behålla det ohalt och intakt, om ni förstår. För än så länge håller hon alldeles förfärligt bra efter att vi slutat med medicineringen. Och då kör vi inte en massa hårda rapportpass och långa cykelturer, utan bara alldeles vanliga promenader och ett och annat spår. Och så här långt går det alldeles utmärkt...

(Peppar, peppar...   )

... springer jag med mina mårbackapelargoner varenda kväll (var det nån som trodde nåt annat   ?) bara för de här förbaskade frostnätterna som aldrig riktigt vill ge med sig.

Dels har jag satt ner alla övervintrande mårbackor, och alla nya skott, och så har jag  ju fyllit år, och alla som känner mig vet att jag har grym förkärlek för dessa "tantblommor", med resultatet att jag får inte bara en pelle, utan många flera, som grattis. Och lika glad är jag åt allihopa!

Mindre roligt är det som sagt att springa ut och in (kväll) och in och ut (morgon) med dessa femtioelva krukor...

Men snart måste de väl ge med sig? Frostnätterna alltså...

Så heter en bok av Mia Törnblom som jag köpte till mina tonårstjejer i höstas. Med tanke på att det inte är så himla lätt att vara tonåring. Det är mycket som pockar på, kompisar, media, föräldrar -  you name it. Och det är inte alltid så lätt att veta var man står själv - eller åtminstone inte alltid så lätt att kommunicera det. Och att våga stå för det.

(Man har ju varit där själv, även om det är några år sen...   )

Den här boken handlar mycket om att man duger precis som man är, att man inte är bättre än någon annan, men definitivt inte sämre än någon annan heller. Om självkänsla helt enkelt. Och vilken skillnaden är mellan självkänsla och självförtroende. Bland annat. Mycket går ut på att träna upp sin självkänsla (varför skulle man inte göra det när man tränar så mycket annat?).

I helgen såg jag på FB att min goda vän Cicki läste boken och rekommenderade den till hela världen, så då var jag ju tvungen att plocka fram den och läsa.

Och den ÄR bra. Även om man är VUXEN. Och det är en bok som ALLA borde läsa. För det här med självkänsla har inget med ÅLDER att göra. Så - jag rekommenderar den varmt till alla som inte läst den - GÖR DET!

(Och Mia Törnblom ÄGER, jag lovar :)

Idag fick Stora Luren använda näsan ordentligt, för första gången på en stund.

Husse skulle gå ut spår till spårtävlingen som klubben höll idag. Och Stora Luren fick ett eget högrespår. Utom tävlan, såklart, eftersom vi inte vet om hon är återställd ännu (och dessutom tävlar hon ju faktiskt elitklass:). Slutade med medicinen för någon vecka sedan, och än är hon hur pigg och glad och o-halt som helst. Så vi håller alla tummar och tår och tassar och gudvetvad vi bara har, och hoppas att det håller i sig...

Men idag fick hon spåra. Gick ut bakspår, men vände, gick hela spåret och plockade varenda pinne. ÖVERLYCKLIG att få göra något värt en malleflicka. Och inte bara gå hemma på gården och vakta småsyskon och allt annat som hör till flocken.

Att få vara med på tävlingen och RÄKNAS igen - hon har varit överlycklig hela kvällen (och KNAPPT lämnat - numera - världens bästa husse med ögonen för en sekund...), och sjövild.

Så nu håller vi, som sagt, allt vi har för att Stora Luren  håller...

   Ja, för er som inte varit ute i god tid vill säga. Här är det som vanligt sista minuten som gäller. (Att man aldrig lär sig?)

Å andra sidan har vi inga mystiska avdrag eller andra konstigheter - ett kryss i rutan och en e-legitimation så var det klart.

Nu klarar vi oss ett år till nästa gång. Puh.

Den firade vi tillsammans med kompisar och kompisars kompisar & barn i Örbyhus. Åt grillat (för första gången i år - härligt) och drack gott vin. Och massor av prat, bubbel, gamla minnen och hejdlösa skrattsalvor.

Sen hade det ordnats en kase (som jag fick hjärtsnörp när jag såg - en stor fin  kase mitt i en skogsdunge   ) och jag var glad att jag inte längre jobbade med markfrågor på kommunen, kan jag säga.

Hursomhaver, vid 21 slogs det eld på kasen i värsta Robin-Hood stil, med pilbåge och eldpilar. Snyggt som tusan. Och elden höll sig just precis där den skulle vara, och våren sjöngs in av vännen V, som också lovat att hålla ett litet vårtal, men som av någon anledning uteblev   . Men det gjorde ingenting, för vår blir det ändå och alla var glada och nöjda.

Så vi firade in våren med massor av vin och glada skratt - tack för en rolig kväll!

(Och det känns idag, vill jag lova   )