Det är något jag funderar dag och natt på nu.

Ja, det gäller jobbet såklart .

Har idag ett jobb som jag trivs jättebra på, både med arbetsuppgifter och kollegor. Sen finns det såklart nackdelar - även om de inte är så många - med det här jobbet, som med allting annat.

Så har jag då av liksom en händelse blivit erbjuden ett nytt jobb, som känns hur intressant som  helst. Och nu har jag alltså tok-beslutsångest   .

Man vet vad man har... osv. Och vad jag har, är ett jobb med trygghet, fast månadslön, lediga helger, semester om sommaren, jobb dagtid måndag till fredag och inga helger.

Det nya jobbet är mera osäkert, obekväma arbetstider, förmodligen mycket mera jobb (eller åtminstone krävs en större tillgänglighet), tveksamt om möjlighet till någon längre sommarsemester, osäker inkomst - men alldeles säkert 1000 gånger roligare än det jag har idag. Och med möjlighet till eget företagande.

Å fan vad jag grubblar. Dag och natt. Väntar mig ett tecken i rätt riktning från Universum, men antingen kommer inga, eller också har jag missat dem   .

Så jag grubblar vidare, en stund till.

Snart måste jag nog lämna besked...

... med en riktigt god vän har jag varit ute på idag. Och smålurarna fick följa med, Fia och Bella. Härlig promenad på snötäckta vägar i mina gamla trakter.

Nostalgi, frisk luft, motion och ett mycket gott samtal. Om sånt som berör. Och som man kanske inte pratar om så ofta. Tack vännen för att du finns, och för att jag fått möjligheten att lära känna dig! Det betyder mycket för mig!

Precis vad jag behövde en dag som denna!

... är ett märkligt djur. Eller en märklig häst, såklart. Alldeles för mycket häst ibland. Och ofta har han alldeles för mycket huvud för sitt eget bästa, dessutom.   

Han har ju stått på vila sedan han började halta tvärt på Uffe-kursen på TIRK den 28 december, med vad vi tror kan vara någon form av senskada. Vi upplever inte att han har ont, är knappt kännbart svälld och han kan leva rövare i hagen utan att det ger några som helst konsekvenser. Men vila har han fått göra. För ett par veckor sedan började vi gå med honom vid handen, kort kort först, och sedan lite längre svängar.

Jag gick ut med honom en kväll i veckan, i mörkret, och utan kedjegrimskaft. Jisses vilken resa. Han hetsade upp sig - mörkrädd - och taktade hela vägen med ALLA nerver utanpå kroppen, och själv hade jag mjölksyra både här och där innan vi var lyckligt hemma igen.

Sen har det varit promenader i dagsljus, som har gällt, kan jag säga...

Idag har Sofia för första gången på snart en månad skrittat honom i 10 minuter på volten, och hon tyckte att han kändes fräsch, och ffa fräsch i benet, efteråt.

Så skönt. Nu hoppas vi att vi kan börja köra igång honom, fint och långsamt, och att allt går bra. För våran bästa strulgrålle, det är han trots allt han håller på med...