... mår fortfarande inget vidare. Hon har slutat kräkas, men nu har hon ont i magen igen. Sätter genast ut maten som jag nyss satte in...

Stackars liten.

Vådan av att äta upp en biabädd... kan man också kalla det   

... gör jag hela tiden, känns det som. Snön och vintern är helt ok - bara det slapp vara så förbaskat kallt...

... har helgen handlat till stor del om.

Blixtravännen har kräkts biabäddsskumgummi (det ni - vilket ord   ) i snart tre dagar och tre nätter. Huvaligen. Och stackars liten. Först idag, söndag eftermiddag, har hon börjat vilja ha någonting att äta. Och överkokt jasminris, hur kul är det på en skala? Men idag gick det i.

Så - hon har inte direkt varit på topp, om jag säger så. Faktiskt legat i en fåtölj och sovit mest, och det är ju lite olikt henne. Men - nu är hon på bättringsvägen hoppas vi.

Har hunnit varit på husvisning med vännen V, en försäljning som förmedlas av Konkurrenten, och det var lite spännande, att s a s vara på andra sidan skranket. Nyttigt också, att gå där som tilltänkt spekulant och titta efter skador och skavanker, kolla el, krypgrund, vattbräder, plåttak - you name it. Och också, naturligtvis, att se hur andra mäklare agerar när de jobbar   ...

På eftermiddagen idag träffade Blixtra och jag Jill, Johan & Dunder för en liten snabb spårträning. En miss - kände jag - var att hundarna fick leka och ha jätteroligt mellan spårläggning och spårutgång, det gjorde åtminstone att Blixtra tappade fokus lite. Sen är det nog inte bara det, det är faktiskt en stund sen vi spårade också. Förra helgen gick åt till lite rapportträning light, om ni minns. Men det kändes som att efter halva spåret trillade poletten ner - och DÅ började hon spåra. Riktigt fint. Sen är nog underlaget - grusad väg och orörd snö - svårt, speciellt i övergångarna. Det blir lite klurigt för våra små vänner. Dunderpojken gick två spår, jättefint och med fullt fokus på spåret. Men även han hade lite problem, just i övergångarna, men han är underbar att följa, fullt fokuserad och superduperduktig. Stolt ex-matte...   

Pudel-Melker har vi träffat idag, våra vänner M&L har köpt sig en storpudelpojke som heter just Melker - och var alldeles alldeles jättego. Vi lånade ut en bur till honom för några dagar, han är tydligen alldeles jättebusig om natten...

(Och apropå valpar var jag och tittade på Lias valpar igen i fredags - och är fortfarande lika hysteriskt kär i Elvis som första gången jag såg honom... Vilka underbara mallemonster... Hur kan man bli så valpsjuk trots att man har mer än tillräckligt hemma?)

Och - till allas vår stora lycka hade världens bästa bageri-tjej (lillasyster C) gjort semmelbullar (och kladdkakemuffins) till kvällsfikat.

Efter Solsidan (hahahahahaha...) och lagom till Wallander blev det så kaffe med nybakt och härligt god semla.

Vilken härlig helg - vad mer skulle man kunna önska?

(Jo, såklart, kanske - lite mildare väder...)

... och idag kände jag mig säker på att inget - verkligen inget - kunde gå fel.

Ingen bia-bädd i buren, hundar mer än lovligt rastade på morgonen och mutad med ett grisöra knatade liten Blixtra rätt in i fällan (läs buren).

Och jag åkte till jobbet, trygg i min förvissning om att jag visste vad jag hade henne.

När jag efter några timmar åker hem på lunch - möts jag av FYRA galna hundar vid dörren. Hur det nu är möjligt? Och gladast av dem alla, såklart, var liten Blixten.

Den andra grinden till buren är öppen på vid gavel - hur det nu är möjligt.Och Blixten har knallat raka vägen ut i friheten.  Och eftersom jag trodde att jag verkligen var säker på var jag hade henne, hade jag naturligtvis inte mallesäkrat huset (stängt alla dörrar, plockat undan på alla bord och bänkar  - tackgodegud att laptopen överlevde denna dag   ) och DÅ hade Blixten röjt badrummet så mycket det gick... tandborstar, sönderbitna kajalpennor (som hon först lyckats rita ner hela handfatet och klinkergolvet med - någon som försökt tvätta bort kajal på såna ytor nångång?), två mascaror, en och annan bläckpenna, ytterligare EN stövel, en GPS-hållare...

Fråga mig inte hur hon lyckas... jag vet inte.

Måtte hon ha samma kreativitet och driv den dagen det är dags på tävlingsbanan... för jag måste erkänna, att lite tröttsamt börjar det bli...   med en sån kreativ malleflicka i huset.

Som sagt - tur hon är söt, än så länge räcker det:)

Och alldeles, alldeles underbar - såklart!

Hipp hipp hurra!

Och tack till er som läser om alla vardagstrivialiteter och om livet på landet, stort som smått.  

Vi fortsätter väl en stund till   ...

... har jag fått hem i brevlådan idag.  Spännande!

Nu ska vi läsa och få mera inspiration!

... gick väl inte så bra som jag trodde. Blixtra har fått träna i buren korta stunder, och jag tycker det har funkat bra. Och idag, skulle hon få stanna i den några timmar medan hon var ensam hemma. Lugnt och skönt - trodde jag.

Hade gjort i ordning med fällar och fixat, men när storasyster - som lämnar huset sist på onsdag morgnar - skulle gå tyckte hon lite synd om Blixten, och klämmer in en biabädd.

Ja, när jag så kommer hem efter 3 timmar ser det ut så här:

Här har jag öppnat och släppt ut liten ledsen Blixtra, och kvar av biabädden är bara en massa rester, idel sönderbiten skumgummi. Suck. En liten malleflicka hinner mycket på några timmar. På eftermiddagen fick hon följa med mig till jobbet, och då sov hon sött vid mina fötter hela tiden - hon var väl trött efter förmiddagens party...

Tänk att jag hunnit glömma hur jobbiga de kan vara med sitt röjande...

Imorgon gör vi ett nytt försök. Utan biabäddar i buren.

En liten stund iaf...

... igen. Tur man har världens bästa musmördare i huset - mallemamman och sheltien. Ute i stallet i morse får de nys på en mus i foderkammaren, som de jagar runt - men för ovanlighetens skull inte får tag i. Fick gå på morgonpromenaden med oförrättat ärende    denna gång.

Väl inne var det frukostdags, och jag såg att mallemamman markerade något under diskbänken/diskmaskinen. Såpass att hon inte ville äta frukost.

När jag sen öppnar skåpet för att kasta sopor - hoppar musen med dödsförakt rakt ut på köksgolvet.

Holy moses vad rädd jag blev! Detta förbaskade överrasknigsmoment!

Hoppade jämfota upp på en köksstol, och därifrån upp på köksbordet. Blixten drog som en avlöning till andra ändan huset - stackarn, hon kunde ju inte förstå vad som händer när matte får ett sånt totalfnatt.

Men - innan jag ens hunnit upp på köksstolen var musen ett minne blott. Mallemammans snabba klipp gjorde saken all innan man hann blinka. Och kvar låg endast en ihjälbiten mus på köksgolvet.

Hon är underbar, våran mallemamma.

Och vem behöver en katt med en sådan hund i huset?

Och allt hon begär är bara att få busa med kampen en liten stund...

(Och ja, Blixten kom tillbaka, kikandes runt hörnet och nosade på den döda musen. Dock förstod hon inte riktigt tjusningen i detta... som mallemamman gör...