Ikväll går mina tankar till en av mina vänner som idag följt sin bästa vän till den sista vilan.

Alla som haft hund vet vilken fruktansvärd stund det är, att som matte eller husse behöva ta detta beslut när ens bästa vän blir gammal eller sjuk, att låta den slippa lida längre. DET är utan tvekan den enda gången som det är riktigt svårt att vara hundägare.

Men det ingår också i ansvaret mot sin bästa vän, att se när det är dags, och att följa dem en bit på väg.

Hur svårt det än är.

Stor kram till dig Linda - en sån här gång räcker ord inte till!

Regnbågsbron:

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

... har sambon och jag kört med malleflickorna hemma på volten. I lampans sken och i minus 15 grader. Lite burrigt... Men vad gör det när det går bra!? Jätteroligt, Ässi är ju taggad till tänderna och spinner så snön ryker när det är dags för henne att hämta.

Jo, lite konkurrensträning blir det, skickar voffisarna två skick i var, och under tiden får då den som inte letar titta på. (Learning by looking, försöker jag förklara för Blixtra   )

Och Blixten, ja hon är ju i början av sin karriär och förstår väl inte riktigt fullt ut än - men hon hämtar (vi har tränat mycket på att plocka upp grejer inne och komma och lämna till matte   ) glatt och KAMPAR så det ryker...

Och vem trodde det för någon månad sen...

Mattehjärtat slår lite extra då såklart...   

Och nu sover båda malleflickorna så sött på lurarna i värmen från den sprakande braskaminen.

Finns det något härligare än trötta mallisar?

... say no more.

Finns det något roligare på TV just nu?

Söndagkvällar kl 20 har blivit heliga - för hela familjen. Det ska mycket till innan man missar ett avsnitt av Solsidan.

Man ömsom skäms å deras vägnar (Freddes knölar i stjärten eller Ove Sundbergs snikenhet) eller så skrattar man så man skriker. Och förbannar serien för att det bara sänds en halvtimme i veckan... Så fort slutvinjetten rullar längtar man till nästa avsnitt...

... är det idag.

Hoppas ni får en riktigt bra dag och tänker lite extra på alla som ni har omkring er! Stor kram till er alla!

... light har vi roat oss med i helgen.

 Vi har fått dela på mallemonstret och mallemamman, annars blir det bara kackalorum av allting. När mallemamman är med är mallemonstret sååå uppsnurrad på henne, och ingenting annat fungerar riktigt som det ska.

Igår körde vi en liten bit i skoterspåret, och det gick sådär får jag väl säga.

Hon har sprungit en del emellan oss, även om det var en stund sen nu (innan snön kom - och vilket århundrade var det?). Igår gick hon ut med Johnny en liten bit, men hon såg oss inte samtidigt. Då var det lite klurigt först, men idag hade poletten trillat på plats. För att gå tillbaka ett steg och förenkla det lite, hade vi fortfarande ett kort avstånd, men fortfarande utom synhåll. Däremot hade vi möjlighet att gå fram och visa oss för att få henne att förstå vad det handlade om och hitta motivationen. Och jisses, vad hon sprang. Och kampade. Och morrade. Och åt godis. Och VILLE springa tillbaka så fort som möjligt. RIKTIGT roligt, tyckte både Blixten, husse och jag. Kändes som en mycket enkel tränig, men som blev mycket lyckad för alla. Roligt.

Sen fick naturligtvis mallemamman komma ut och springa lite också - rapporten är ju verkligen hennes paradgren - och hon tycker ju att det är så ohyggligt roligt.

Under tiden sjöng Blixten stora klagovisan i bilen på avstånd...

Efter skidturen med Ässi häromdan kom sambon hem och undrade om det kunde ha varit vargspår han sett.

Han trodde det...

OM det är så är det bara någon 1000 m hemifrån...

Vad tycker vi om det?

... ska vi roa oss med i helgen. Ja inte hela, men delar av.  Och roa och roa... där går nog meningarna i sär, vänta bara...

Nu börjar Blixten bli rejält odrägligoch tokröja om hon så bara är ensam för en stund (och ibland till och med när vi är hemma...) så nu återstår nog bara buren.

Trots att mattes   blöder...

Jag har så kaxigt föreslagit Dundermatte att stoppa honom i buren om han röjer... men vet ju också att det känns jobbigt.

Speciellt när man måste göra det själv...

Vi provar och ser, det blir ju inga långa stunder men samtidigt måste man ju kunna komma hem till ett hus som åtminstone någorlunda står kvar...

Och ja, alla som har malle vet nog vad jag pratar om!

Så - här ska tränas bur i helgen! Och förhoppningsvis en del annat också   , såklart!

Ja, vill det sig illa har hårddisken till vår stationära kraschat. Den lade helt sonika av igår, och det enda den lämnade efter sig var ett felmeddelande som ingen förstod sig på.

Provade att starta felsäkert läge - gick inte - och provade att ta fram skivan med operativsystemet XP - och det funkade inte heller.

Så med en resignerad suck - farväl foton, adressböcker, BOKFÖRING och allt annat - har jag i dag lämnat den till den lokala Datareparationsfirman...

med hopp om att återställning kan fixas.

Amen.