... blir världen sig aldrig riktigt lik igen. Känns det som.

Vår älskade Storlur är borta, och kommer inte tillbaka. Och vi saknar henne så. Fortfarande. Och i oändlig tid kommer vi att göra det.

Ässi var hunden som träffade oss mitt i solar plexus, och som aldrig kommer att lämna den platsen.

Den här veckan har vi trevat oss fram. Både vi 2-benta, och vovvarna i hennes 4-benta flock.

Kompassen är borta. Vardagen rullar på ändå, trevande, medan små saker kan få sorgen att skölja över en.

Flyttade hennes täcke för det behövde tvättas. När jag skulle spåra med Blixtra, låg Ässis spårsele överst. Då var det färdigt igen. Någon ringer, och frågar Hur är det? Då kommer allting över en igen. Och det gör så förtvivlat ont.

Och vi saknar så mycket.

Så mycket är så sammankopplat med henne - soffhörnet där hon alltid låg, och makade sig närmare när man satte sig i soffan, för hon ville ligga nära. Med huvudet i knäet. Vid frukosten varje morgon satt hon och väntade på sin ostskiva. Alltid puffandes med en pinne, när man var ute. Ville vara nära där också, pockade på uppmärksamhet och ville leka. Kampa. Små, små händelser i vardagen som funnits där utan att man riktigt tänkt på det. Och nu inte är. Inte med oss längre.

Och jag är så oändligt tacksam över att vi fick lära känna dig och dela ditt liv.

Du har varit en fantastisk familjehund, en underbar tävlingshund...

... och en underbar mamma till dina valpar, Blixtra och Dunder...

... och en fantastisk läromästare till Blixtra, som stannade kvar hos oss...

... och såklart också för resten av din flock...

Älskade älskade Ässi...

 

Helena

4 december 2011 22:33

Tänker på er,
hur "klyshigt" det än kan låta... Vet hur ont det gör och vilket enormt tomrum de lämnar efter sig, våra älskade jyckar! Tiden läker inte alla sår, men ärren bleknar och man kan börja plocka fram härliga minnen igen <3
Kramisar

http://www.queencobra.se

 

Anneli

5 december 2011 11:41

Känner verkligen med er <3 Alla minnen, smekningar och dofter gör en påmind hela tiden... Tillslut kan ni plocka fram underbara minnen när såren börja läka... Så fint och stark skrivet av dig Maria, bilderna är helt fantastiska... Även om hon inte längre finns hos er, så är hon för alltid med er... En ängel så vacker!

Värmande Kram

http://pottipotti.bloggplatsen.se

Maria

5 december 2011 13:07

Tack Anneli... Du vet ju hur det är... Kram!

 

Susanne

5 december 2011 17:43

Det måste vara en mardröm det ni måste genomgå nu. Fy så orättvist jag tycker det är, Ässi var ju mitt i livet hade ju halva livet kvar. Jag har en aning om hur ni har det men ändå inte tror jag, jag kan inte ens tänka tanken att Ivar skulle vara borta. Hur skulle jag kunna andas? Han är ju livet självt den lilla hunden. Jag vet hur mycket Ässi betydde för Er alla och hon var en helt fantastisk hund, Vilken tur hon hade som hamnade hos Er och fick ett sånt fantastiskt liv tillsammans med människor som älskade henne som ni <3
STOR KRAM från oss

Maria

5 december 2011 18:46

Tack Sanne! Njut hämningslöst av din Ivar så länge du bara kan! Kram till er från oss!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den första på ÅTTA ÅR! Riksbanken sänker styrräntan med 0,25 punkter! Yoiiihaaaaaouuu! ...

... det var väl roligt, hurra!Inte ett dugg. 8 maj och full snöstorm! ...

Brukar man inte säga april-väder?

... is da shit!Så gott!

...tycks rent magisk!Med mallar i huset (hundar) har man blåmärken och bettsår hela tiden. Inte för att de är elaka, tvärtom, men väldigt lekfulla och väldigt högenergiska.På tävlingen i lördags fick jag mig ett bett i tumleden när jag skulle plocka ...