... Rysslands intrång i Ukraina. Som de har skövlat och förstört. Så jävla fruktansvärt   .
Vem trodde ens att det här kriget ens skulle pågå i ett år?!? Och det finns inte en tillstymmelse till att Putin skulle dra sig tillbaka.

Dessutom sägs det att hotbilden mot Sverige ökar, bland annat från Ryssland och Kina. Det gör mig riktigt orolig och ger mig kalla kårar. Tänker att vi är så trygga i vår neutralitet vanligtvis, men vår ansökan om att gå med i NATO har ju ändrat på den saken.

Här går vi i vår trygga tillvaro och tror att vi är skyddade mot all världens elände.

Hua!

Man kan inte ens föreställa sig hur fruktansvärt det skulle vara.

... är inte det roligaste jag vet. Därför blev jag så glad när jag såg en snöslunga till salu i närområdet.
Messade direkt och skulle få komma och titta samma dag.

Såg mig själv puttra runt med snöslungan, automatväxlad och självgående. Såg fram emot snöfallet som skulle komma idag.
Tills jag kom för att provköra den, då insåg jag snabbt att det inte var något för mig. Den gick i snigelfart och jag kände typ direkt att den inte skulle gå bra att köra på min fullgrusade uppfart. Dessutom har jag alltid bråttom och kalkylerade snabbt med att jag skottar för hand på en tredjedel av tiden som den här maskinen tar att skotta.

Så - jag tackade nej och åkte hem utan snöslunga och med pengarna kvar på fickan   .

När jag vaknade idag kändes det helt rätt, det var inget fel på snöslungan, det var nog bara inte min grej.

Så det blev snösläde och spade efter jobbet, som vanligt, och det gick ju bra det också!

Och på det en härlig brasa och kaffe framför TV:n!

... gick käpprätt. Inte alls roligt. Och allt får jag ta på mig, såklart.
Inga foton eller filmer blev det. Tyvärr.

Note to self; it's a bad day, not a bad life   !

... alltså semmeldagen på riktigt!
Stannade till och köpte en på hemväg från jobbet.
Inte så roligt att äta själv, men gott och hyfsat välförtjänt efter snöskottning både igår och idag.
Har ju lite att skotta också!

Snöade rejält både igår också idag på fm, så det fanns lite att ta rätt på.

Btw - semlan smakade mums efter skottningen !

... gjorde jag rejält när jag var ute med hundarna igår. Slog runt riktigt. Gick på 10 cm nysnö på skogsväg som var delvis isbelagd under.
Fullständigt livsfarligt.  

När jag låg och kravlade och försökte känna efter om allt var helt, tänkte jag att det är väl i den här åldern - 60 minus - benbrott och lårbenshalsar och grejer kan börja spöka.

Men när jag ruskat på mig och konstaterat att inget nog var brutet, tassade jag hemåt, mycket försiktigt, i vägkanten, hämtade bilen och körde upp spår att gå i.

Sen skottade jag snö i en timme och åkte på buggkurs i enochenhalvtimme, för att inte stelna till.

Men ack som fan vad stel jag varit idag.   

Ändock mycket tacksam för att allt tycks helt!

"Att våga är att förlora fotfästet för en stund.

Att inte våga är att förlora sig själv."

- Sören Kierkegaard

... eller Made for Action Vienna, som hon heter i stamtavlan, föddes 220311 hos Jill Witters i Belgien. Över midsommarhelgen förra året bilade Sofia och jag ner för att hämta hem henne till Sverige. Vilket äventyr för en lantis som ogärna ens kör genom Stockholm! Jag vet att jag vid ett tillfälle frågade Sofia; är det verkligen din mamma som öser fram i 140 på 4-filig Autobahn (när vi åkte genom Tyskland)?!?
Och jo, så var det. Tänk vad motivation kan göra med en människa!   
Sen är det ju ett äventyr att köpa hund abroad - inte alls som att köpa hund i Sverige (är själv uppfödare så jag har lite koll), här är det livrem och hängslen, handpenningavtal och köpeavtal och you name it.
Jill ville att jag skulle betala 800 Euro i handpenning när valpen var två veckor - utan någon form av avtal och kvittens. Jag lyckades omförhandla det - när jag ville ha ett  handpenningsavtal kontrade hon med att fråga om jag trodde att hon lurade sina valpköpare ?!? Jill är en erkänd uppfödare i Europa så jag menar inte att hon gjorde något tokigt, jag tror bara att förfarandet att köpa hund utomlands är så vitt skilt från att köpa i Sverige. Som tur är har jag vänner som gått före mig i detta, som jag hade att fråga.

ALLT var ju ett äventyr, resan dit och hem, vi skulle passera flera länder, fixa med boenden, boka brobiljetter och färjor, säkerställa att valpen var rätt vaccinerad mot de krav som gällde, tulla in innan återresan till Sverige. Ja, vilket äventyr. Och varmaste helgen i mannaminne - 34-35 grader hela helgen.

Så med facit i hand tackar vi allra ödmjukast för AC i bilen, Google maps (som fungerade hela tiden) och tog oss dit vi skulle, för att diesel också heter dizel på kontinenten och för att man tar sig fram på hjälplig svängelska!

Nu är Vinna snart ett år och vi försöker få lite fason på varann. Det är en jätterolig hund som kommer att ha mycket att ge, hon är snäll och hon älskar människor. Hon är en naturbegåvning i skogsarbete och vi jobbar på att få till ett fint samarbete. Nog är det så att det är aningens enklare med en hund man själv fött upp och haft från dag 1 än att hämta hem en valp på 16 veckor, det är mycket och viktig tid som gått förlorad, men jag är så himla nöjd med henne (även om hon såklart ger mig gråa hår ibland?)

... som hon kallas - Storlurs Piri-Piri - är ju en av valparna i Kryddkullen med Blixtra som mamma och Anna Lindelöfs Sladden som pappa. Hon fyllde 7 år den 12/2 2023, och jag såg att hon fick på tok för lite egenplats i det grattis-inlägget. 

Pirripirran är, som jag brukar säga, lite eljest. Vad det innebär vet jag inte riktigt om någon skulle fråga, mer än att hon är lite annorlunda. Hon är uppväxt med mamma Blixtra som alltid tagit allt ansvar, och sedermera flyttade brorsan Pepp (Svartpeppar) tillbaka hem som efter att Blixtra gick bort, axlade hennes ansvar. Vilket innebär att Pirripirran aldrig har behövt tagit något ansvar för att vakta hus eller gård.

Jag bestämde mig för att behålla henne när kullen var en vecka gammal, och det här hade ingenting att göra med att hon skulle bli en fantastisk brukshund, inte alls. Det var   som styrde, helt och hållet. Orutinerat, jag vet, och det har jag också fått höra genom alla år. Hon var minst i kullen, och hade ett helsikes humör. Hon jagade hare redan som 4-mån valp och har sen dess varit jakttokig. Vi tävlade appellspår när hon var dryga året, och sedan lägre rapport med uppflyttning i båda klasserna. Eftersom hon då hade lite svårt att hålla ihop, bestämde jag mig för att hålla uppe med tävlande tills hon balanserade sig. Och vi har väntat, och väntat...

Vi tränar numera för husbehov, hon är alltid med, och hon är såklart numera min no 1    och även bonusmamma till Vinna, som hon har fostrat efter bästa förmåga (nåja...  ).

Om Pirran inte har förärats med talang som bästa tävlingshund, har hon många andra kvaliteer. Hon är min bundis, hon vaktar numera hemmet   efter bästa förmåga, hon varnar mig handfast för getingar    då jag är sjukt allergisk mot getingar - det har hänt att hon väckt mig på natten om vi fått in en geting genom öppet fönster, hon har också puffat på mig i fåtöljen när jag halvsovit framför TV:n och det krupit en duvven geting på armstödet. Jag fattar inte hur hon har fått det här att hänga ihop - men det spelar ingen roll, hon är en riktig bundis och jag tycker så mycket om henne   !