Igår blev jag uppringd av en dobermannuppfödare som vi känner sen långt tillbaka. Hon undrade om vi skulle kunna tänka oss att ta en av hennes två dobermannhannar på 7 månader som hon - förmodligen - hade svårt att få iväg. Jag surfade blixtsnabbt in på hemsidan och tittade på bilderna - och han var himla fin och visst skulle det vara så himla kul!

Å vad svårt det blev. Men ändå inte?

Då vår sista dobermannkille Clipper fick somna in den 29/11 förra året hade vi haft dobermann sen 1985. Oavbrutet - och i perioder flera samtidigt.

En underbar - men krävande - hundras, som har passat oss mycket bra. Fantastiska familjehundar och aktiva träningskompisar. Dessutom har vi alltid tyckt att det varit vår ras till 100 %. Ja, tills vi mötte Ässi;-)

Men - det är bra behagligt att ha två tikar och inte behöva tänka på någon hanhund (mer än grannens, möjligtvis;-) när de löper, och två hundar känns konstigt nog som en fjärt i öknen jämfört med tre. Plus att våran älsklingsmalle har kapacitet, vilja och huvud så det räcker och blir över för hela familjen...

Lägger med några bilder på urtjusiga dobbar, precis så som man tänker sig dobermann. Ståtlig, blank och kuperad. I ärlighetens namn har våra dobbar varit mera gosegrisar, hundar med långa ben överallt som älskat att ligga på rygg i soffan med huvudet i våra knän och bli kliade på magen när vi kollat på TV.

Väldigt fjärran från filmens dobermannhundar...

Jag tror vi kommer att tacka nej till erbjudandet - men lite kluvet är det såklart...