Hästarna tyckte också att det var en härlig morgon, och höll sig till den sedvanliga morgonritualen.

Först Edwin (nyskodd och fin om fossingarna):

Och så Wille:

Sen var det frukostdax!

Vilken underbar morgon. Gnistrande snö, massor med minusgrader (typ 15) och strålande sol.

När Storasyster gick ut och fodrade hästar tog hon med sig båda hundarna och kameran. Det här är en del av resultatet:

Ässi i snön:

Fia i snön:

En dag för vänskap och kärlek.

Till alla mina kära och alla mina vänner - Stor Kram till er idag från mig!

Tänker på er alla. Det gör jag iofs ofta och jämt ändå - men kanske lite extra idag!

Hoppas ni får en riktigt extraordinärt bra dag!

Har stått två timmar i stallet ikväll och frusit häcken av mig - nästan -  och hållit hovslagaren sällskap när han varit här och friserat hästarnas fötter.

Tänk att Edwin står som ett ljus, rakt igenom alla fötter, han som var så bedrövligt bråkig hela första året. Och Wille likaså, som alltid stått mera på bakbenen när hovslagaren varit här, han tycker också att det är helt ok och står nu lugnt och fint på alla fötter samtidigt.

Numera är det ett rent nöje när hovslagaren kommer och jag behöver inte ens ha andan i halsen längre. Vilken kanoners hovslagare jag har, som verkligen kan ta hästarna på rätt sätt, och vilka underbara hästar som bara gillar läget...

Här har det verkligen varit vinter i vinter!

Kan inte minnas när vi hade snö under så lång tid som vi haft den här vintern. Man minns sina barndoms vintrar som ett långt vitt universum, där snön kom i oktober och gick bort i slutet på mars - och då var det aldrig dis, duggregn och is, utan bara enorma drivor av snö, gärna i kombination med gnistrande sol. Närhelst man ville fanns möjlighet till pulka, skidor eller skridskor. Vintern var ett enda långt lyckligt inferno av snö.

Det där växte man sedermera ifrån - eller om det var ozonskiktet, eller kanske en kombination? - och barndomens vintrar ersattes av grå grå grå sörja och smörja...

Det fanns en tid på 90-talet som jag vet att vi pratade om att flytta norrut för att få tillgång till riktiga vintrar (när sambon körde drag med våra dobbar) och möjlighet till skidåkning istället för det dis och slask som kom istället för snö i våra breddgrader. Nu blev det inte så, det kom väl nåt annat emellan :)

Men den här vintern har varit som en nostalgi-vinter, när snön äntligen kom nån gång i november, så har den verkligen legat kvar och bara låtit sig fyllas på med jämna mellanrum (ja, förutom nån slask period kanske, men den har man ju redan glömt:).

Och, som sagt, här håller vintern i sig, mellan 5 och 10 minus varje morgon, knarr under skorna på morronpromenaden och nu har till och med solen börjat titta fram, och ger vaga löften om att det också kommer en vår framöver.

Härligt!

Idag hade Storlur och Lillur (Fia...) roat sig med att grundligt gå igenom rapport-ryggorna som stod delvis öppna i tvättstugan. Plockat ur leksaker, tjänstetecken och ätit upp alla små skvättar Frolic och annat godis som låg och skrotade i påsar...

Tycker nog att det har blivit lite långtråkigt när hela familjen är borta halva dar och de får vara alldeles ensamma hemma...

Bättre var det förr, när matte var hemma och pysslade med oss - tycks de tänka. Nu får de roa sig själva, och det gör de kungligt emellanåt :)

Men så här glad blir Storluren när matte - i det här fallet, det går nog rätt bra med vem som helst i familjen - kommer hem från jobbet:

... är det inatt! Vilken fullmåne! När vi släcker lamporna ikväll och tittar ut är hela landskapet upplyst av månen. Trädens grenar ger långa skuggor i den gnistrande snön. Stjärnor som pärlor på himlen. Så otroligt vackert. Så otroligt mäktigt.

En sån här kväll behövs inte pannlampan på hundpromenaden... pannlampan som man inte klarar sig utan i vanliga fall när man bor så här långt ut på landet :)

Mångalen? Man vet aldrig...

...kommer som ett brev på posten några veckor efter att hon slutat löpa. Och nu är det dags igen. Började för någon vecka sen med att Storluren är lite halvlåg inne, vill inte riktigt äta som vanligt och verkar ha en allmän lessen-känsla. Ute är hon dock samma vilddjur som vanligt, tackochlov, det vore ju alldeles förfärligt om hon skulle bli helt förändrad :)

Extra kul var det att hon gick rapportsträckorna igår utan att tveka det minsta, när vi vet att hon är lite påverkad efter löpet. Men då fanns ingen tvekan...

Så vi ägnar oss åt att pussa henne på nosen och fylla på C-vitamindosen nu och då och bara ha roligt. Lessenheten brukar ju ge vika bara det får gå en stund... vet vi ju sen förr.