... tränas här hemma på landet för kung och fosterland inför kommande tävlingar (som i dagsläget känns alltför nära:).

I alla möjliga former och variationer, med bus, utan bus, med kommendering, utan kommendering, på alla möjliga tänkbara sätt, halva moment, hela moment, med boll, utan boll, bara ingångar - men framförallt försöker vi bara göra det så positivt som möjligt.

Ikväll gick det något bättre, men kruxet är att det är svårt att hitta problemets kärna när vi inte har en aning om vad som gått fel.

Storluren är supertaggad när apporten kastas, på kommando kastar hon sig iväg, greppar apporten fint och vänder hemåt. Så här långt finns ingen som helst tvekan. Tills hon är nästan framme, då får hon något osäkert över sig och visar en glimt av vitögat, precis som om hon väntar på att något ska hända. Och vi vet inte om det är positiv eller negativ förväntan? Vänder sakta sakta in vid sidan och - förhoppningsvis - sätter sig. Väldigt mycket tveksamhet. Och mycket märkligt.

Gäller framförallt metallapporten men också tungapporten.

Suckar gör husse, men tillägger också att problem är till för att lösas...