Stora Luren mår dåligt. Riktigt riktigt dåligt.

Började i går morse med att hon inte ville äta. När jag fixat frukost åt hundarna tittade hon inte ens i matskålen, utan vände helt sonika på tröskeln och gick iväg. Märkligt. Sen började hon kräkas - Lillasyster började senare för hon är på PRAO onsdag till fredag så jag fick noggranna rapporter till jobbet - och jag blev orolig. Hon var jättelåg och mådde dåligt när jag kom från jobbet. Omodlig och gick och la sig för sig själv - och DÅ är hon dålig! Hon fick ingen mat till kvällen, bara vatten. Sen kräktes hon några gånger på kvällen igen, och när vi gått och lagt oss och somnat var det dags igen. Sprang ut med henne men hon hann kräkas inne - och det såg ut som blodblandad vätska. Jag blev döorolig och grät en tår och sen fick hon krypa ner med mig så jag verkligen skulle ha koll på om hon blev sämre.

Hon sov hela natten, och idag tycks hon må bättre. Hon har fått yoghurt i små doser flera gånger, som hon fått behålla, och ikväll fick hon också några bitar hundmat i, och då var hon riktigt hungrig igen. Tror hon har fått behållt allting som hon ätit idag.

Nu håller vi tummarna för att hon kryar på sig ordentligt så vi får vår friska Storlur tillbaka. 

Här vilar hon sig förhoppningsvis i form igen:

Och ja, hon bara sover!

Tänk så himla eländigt det är när hundarna mår dåligt! Usch & fy! Näe, friska borde de vara jämt!

Ikväll blev det ridhuset en sväng igen, markarbete och lite hoppträning.

Det går lite si och lite så - mest beroende på att Storasyster emellanåt får för sig att Prins Edwin inte ska hoppa och omedvetet tar ett hårdare tag i tygeln - och naturligtvis hoppar då inte Prins Edwin!

Men sen gick det bra. Bommar och hinder i rasande fart:) så alla var nöjda och glada när allt var klart!

Snygga va - på lånad bild:)

Nu har Herkules förmodligen tagit sitt pick och pack - eller rättare sagt, han kom som han var och han gick som han var - och börjat den långa vandringen hem. Fasiken också. Vi släppte ut honom en stund måndag, och en stund tisdag, och han gick en sväng på stallbacken och så in igen. Men så i onsdags gick han ut och sedan har vi inte sett till honom.

Och det är så deppigt. Vi har varit ute dag och natt och lockat och pockat. Klätt på hästarna täcken och låtit stalldörren stå öppen. Men ingen Herkules. Tänk om han börjat vandra tillbaka till därifrån han kom? Stackars liten...

Vi har meddelat den förra ägaren, som är på gång att flytta, men mormor i familjen skulle bo kvar så hon får hålla ögonen öppna. Det är en lång väg att gå för en ensam katt. Och vi saknar honom så. Lockar och pockar hela tiden i hopp om att han vill komma tillbaka...

I stallet står en ensam påse Whiskas kvar tillsammans med någa burkar kattmat... Och vi är jätteledsna...