... har idag fått avsluta sin tid här på jorden och vandrat vidare till de förhoppningsvis grönaste av gröna ängar på andra sidan. Det känns så tungt, så tungt, och trots att jag inte för en sekund tvivlar på att det var rätt beslut, så är det lika fruktansvärt varje gång man måste lämna en kär vän. Wille har inte varit bra från sin fång på hela sommaren, han har varit dålig och mindre dålig kan man uttrycka det som. Igår kom veterinären ut hit och tittade på honom och talade om för mig att han förmodligen har ont hela tiden, och med detta kom beslutet som jag funderat på under nästan hela sommaren.

Vi hämtade Wille för många år sedan ute i Johannisfors. Vi hade varit och tittat på honom först, och det blev kärlek vid första ögonkastet. Han var oriden, tjurig och egensinnig men hans ögon speglade ett hjärta av guld. Det fanns absolut inget ont i den hästen, det var min fasta övertygelse.

När tjejerna började rida honom testade han allt med dem, han stannade och tjurade och vägrade gå ur fläcken, han skenade, han slängde av dem - you name it. De grät och förbannade den lilla ponnyn. Men mamman stod på sig och sa: kämpa på! Och det gav resultat - så mycket roligt mina tjejer haft med Wille! Både på hästryggen och i kärra bakom - något som han för övrigt älskade, hur gammal han än var.

För några år sedan fick han fång en sommar, och det har återkommit två somrar till och bara blivit värre och värre. De senaste åren har han gått som sällskap och bara blivit sporadiskt riden - men pigg och vild som sjutton - och körd och mest ompysslad. Ett pensionärsliv, kan man kanske säga. Ett gott sådant också, är jag övertygad om, om man bortser från fången.

Älskade Wille, stallet blir tomt utan dig, och vi kommer att sakna dig så. Tack för att vi fick lära känna dig och dela ditt liv en stund.

Vi önskar dig allt gott, vännen.