... har vi gjort idag, Bästa Blixtra och jag. Å hu så roligt vi har haft - som vi har längtat efter detta.

Mitt ryggskott eskalerade i helgen (efter en hel dags gående på Hund 2011, bland annat...) och i söndags var det fullständigt vedervärdigt. Jag kunde inte gå, jag kunde inte stå, jag kunde inte sitta i soffan och jag kunde inte sitta på en köksstol. DÅ hade jag tappat hoppet om att nånsin mera bli bra. Dramatisk - javisst!

Sen vaknade jag på måndag morgon, och kunde för första gången på dryga två veckor ta på mig strumpor och byxor utan att bete mig som en 85-åring. Vilken lycka, jag trodde inte det var sant. Som grädde på moset tog jag en sväng till Dr Husläkare och fick mig en stadig kur Diklofenak, som jag hoppas dödar det sista av eländet.

Bästa Blixten har ju haft den goda smaken att löpa - och höglöpa - under den tid som jag haft ryggskott, och det var ju mycket passande. Har ju ändå velat ta det mycket lugnt med henne under den tiden, och nu blev det  ju så per automatik...

Men - idag åkte vi till klubben för att köra lite lydnad. Clara, jag och hundarna. Fick en lucka på eftermiddagen och tyckte att jag med gott samvete och efter nästan två veckors utan-uppehåll-arbetande-och-även-kvällstid ta mig en stund för att göra något härligt privat. Då blir det hundar... Och som vi hade längtat efter detta. Men vi fick ju börja med lite stadgeövningar då det ligger nära till hands med ljud vid en sån här överladdning...

Tränade en timme med hundarna i olika konstellationer, en fick vila medan två kördes och vice versa. Också mycket bra träning, att sitta stilla och titta på när de två andra går - inkallning, kamp, apportering, hopp etc. Det har Bästa Blixtra inget problem med, men väl sheltien Fia... upptäckte vi.

Åkte sen hem, glada och nöjda, både hundar och mattar. Alla var lite trötta efter dagens pass, så samtliga tog en liten tupplur innan middagen. Ovant och längesen, men som sagt, jätteroligt.

(Obs, bilden på Vilda Blixtra är från i somras... om någon trodde något annat:)

... du också. Sa jag till Blixtra när vi vilade middag på kvällskvisten, hon efter en ridturspromenad med Sofia och Lorden och jag med mitt förbenade ryggskott (eller vad det nu är). När man inte har något annat att jämföra med. Tillade jag. Och fick såklart genast lite dåligt samvete.

För Ässi var ju de facto vackrast i världen - utan konkurrens.

(Här kan det hända att jag inte är riktigt objektiv:)

Men hur lätt är det för Lilla B att alltid jämföras med sin mallemamma? Inte rätt mot henne, men lätt att det blir så. Märker däremot att Bästa B (som inte längre är så liten) börjar utveckla en alldeles egen personlighet, gör saker som hon inte gjort tidigare. När vi vilade, sov hon i min famn. Så nära brukar hon inte vilja vara - någon eller någon gång. Gud bevare mig om någon ska hålla om - näe, distans är fint, säger Bästa B. Men det har hon tummat på. Har också börjat komma självmant och hoppat upp i knäet - för att vara sällskaplig och pussas på munnen. Olikt och ovanligt. Men trevligt! Hoppar gärna upp i soffhörnet (dock ej mallemammans) och fredagsmyser med familjen framför Idol.

Kanske dags att sluta jämföra, och börja försöka uppskatta Bästa B för vad hon egentligen är

- en alldeles egen liten personlighet...

... rullar på trots allt.

Med vardag, jobb och skola, städ och tvätt, hundpromenader och träningar, som alltid.

Kanske är det en trygghet i sig, ändå. Trots att det ibland känns som ett stort svart hål inombords, av saknad.

Idag var jag ute i stallet en stund - hovslagaren var här så jag var hem och tog in hästarna - och hör Bella skälla på stallbacken. Tittar ut, och då springer Fia lite halvhjärtat mellan hagarna, med en liten harpalt skuttandes framför sig. Och då menar jag halvhjärtat. Kvar på stallbacken står Blixtra och Bella och undrar vad i all världen Fia sysslar med? Vänder sig om och tittar på mig när jag tittar ut, och tycks absolut inte förstå ett enda dugg när jag brister ut i lovsång om vilka ohyggligt duktiga hundar jag har, och utan att blinka hittar ett par hårda Frolicar i fickan och bjuder dem.

Märklig matte, ser de ut att tänka. Själv tänker jag, vad skönt att det inte tycks finnas någon jaktlust alls. Än. I alla fall. Man vet ju aldrig vad som händer framöver, men jag håller andan och tackar för all tid utan jaktlystna hundar. Mindre att jobba med, och enklare när man inte behöver ha alla morrhår ute på promenaden. Detta innebär säkert också brister i andra sammanhang - då menar jag bristen på jaktlust - men det känns som att det tar jag, mer än gärna:)

Hela den 4-benta flocken börjar inrätta sitt liv efter det faktum att de numera  bara är tre stycken i den lilla flocken, och en viss turbulens kanske kan skönjas - vem ska bestämma? Jag eller du? Tur vi har matte och husse som styr upp det mesta, med det känner man sig ändå trygg, då den älskade Mallemamman nu vilar i en annan värld.

Och vi 2-beningar, ja, vi famlar också en del fortfarande. När man ska ut med alla hundar på morgonen bland annat, yrvaken och eländig - så tycker man fortfarande att det saknas en. Och det gör det ju.

Och hon kommer alltid, alltid att fattas oss. Älskade Ässi...

... blir världen sig aldrig riktigt lik igen. Känns det som.

Vår älskade Storlur är borta, och kommer inte tillbaka. Och vi saknar henne så. Fortfarande. Och i oändlig tid kommer vi att göra det.

Ässi var hunden som träffade oss mitt i solar plexus, och som aldrig kommer att lämna den platsen.

Den här veckan har vi trevat oss fram. Både vi 2-benta, och vovvarna i hennes 4-benta flock.

Kompassen är borta. Vardagen rullar på ändå, trevande, medan små saker kan få sorgen att skölja över en.

Flyttade hennes täcke för det behövde tvättas. När jag skulle spåra med Blixtra, låg Ässis spårsele överst. Då var det färdigt igen. Någon ringer, och frågar Hur är det? Då kommer allting över en igen. Och det gör så förtvivlat ont.

Och vi saknar så mycket.

Så mycket är så sammankopplat med henne - soffhörnet där hon alltid låg, och makade sig närmare när man satte sig i soffan, för hon ville ligga nära. Med huvudet i knäet. Vid frukosten varje morgon satt hon och väntade på sin ostskiva. Alltid puffandes med en pinne, när man var ute. Ville vara nära där också, pockade på uppmärksamhet och ville leka. Kampa. Små, små händelser i vardagen som funnits där utan att man riktigt tänkt på det. Och nu inte är. Inte med oss längre.

Och jag är så oändligt tacksam över att vi fick lära känna dig och dela ditt liv.

Du har varit en fantastisk familjehund, en underbar tävlingshund...

... och en underbar mamma till dina valpar, Blixtra och Dunder...

... och en fantastisk läromästare till Blixtra, som stannade kvar hos oss...

... och såklart också för resten av din flock...

Älskade älskade Ässi...