... är det senaste tillskottet på gården. Ett litet hingstföl som - när bilderna fotades av Clara - inte är fullt två dygn gammal. Vilket naturens under de är, de små liven. Ställer sig upp på vingliga ben och följer sin mamma från första stund. Man blir fasiken rörd av att se dem...

Både sto och föl tillhör Vanessa, som för tillfället har hästarna inackorderade i vårt stall.

Här Colibri, trygg vid mammas (Chickadee Flight) sida...

... och här i full galopp för att hinna med mamma undan myggen...

Det är svårt att se sig mätt på dem. Fina.

Tur man har dem precis nedanför verandan, så man kan titta och njuta så ofta man vill...

... är hon, min Bästa Blixtra.

(Här sedd genom Sofias kameralins)

Vacker som få och tidernas största (nåja, kanske inte alltid, men ofta) mallemes.

(På lydnadstävlingen idag vann vi en pipleksak, som jag frågade om jag fick byta till någon icke-pipig leksak. Av den anledningen att när det piper, då tror Bästa B att hon gjort illa någon, släpper direkt och säger: F'låt...)

Men med ett   av guld.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna denna hund, men det spelar ingen roll, jag är oerhört tacksam för henne. Hon är en pusselbit jag aldrig skulle vilja vara utan.

Hon har lärt mig massor om hundar, och massor om mig själv.

Hennes mor - the one and only Älskade Ässi - kom till oss som en spark i solar plexus, men på samma sätt som tiden läker alla sår växer också Bästa Blixtra i mina ögon...

Idag har vi tävlat 3:an i hällande spöregn, och hon är med mig så gott som lika fint ändå. Gör så gott hon kan utifrån de förutsättningar som finns (läs matte... ibland:) och alltid, alltid sitt bästa.

Min pärla...

... har vi debuterat i idag . Och som jag befarade, så gick det.

Men - med den äran, om än med dåligt resultat. Som jag till största delen får ta på mig själv. Såklart   .

Lydnadstävling idag på hemmaklubben, mulet, 12 grader och uppehåll.  Lagom tills kl 9 då lkl 3 skulle börja Då öppnar sig himlen, och regnet sköljer ner. Och ja, jag vet att jag kanske tänkt att lite duggregn är ju absolut bättre än stekande sol, men det här... jag vet inte...

Två ekipage till start, varav ett rutinerat i 3:an. Och så vi. Noviser och nybörjare.

Sittande i grupp:  1o

Platsliggande: 9 (lägger sig tillrätta, dk  upp)

Fritt följ vid sidan: 7 (någon seg halt, snett sättande och sitter ej i halt vid ngt tillfälle)

Sättande: 7 (grovt dk - och ja, det var planerat. Annars hade hon gjort ett klockrent ställande...)

Inkallande med ställande: 7  (långt stopp, så jag slog i ett dk)

Sändande med läggande och inkallning: 10 (no comments,   :)

Apportering och hopp över hinder: 0 (NOLL! Och detta är det moment som hon är absolut bäst på! Kastade apporten snett så det blev konstigt för henne att hoppa tillbaka, vilket gjorde att hon rundade hindret i stället.  Har så klart aldrig hänt tidigare...)

Apportering metall: 5 (släpper och dk - och ja, hon gillar inte denna...)

Vittringsprov och apport: 0 (dagens behållning: hon nosar sig fram till rätt pinne, plockar den och vänder upp mot mig - och väntar på bekräftelse. Som inte kommer. Vilket gör att hon går tillbaka och tittar en gång till på alla pinnar, plockar lite... då kallar jag in henne istället och nollar)

Fjärrdirigering: 8 (segt läggande, dk - distinkta skiften)

Helhetsintryck: 8 (bra tempon, lite oslipad - en del slarv i ff får föraren ta på sig   )

Så - vi slutade på 198 p och en andra placering (2/2...).

Nöjda och glada och dyblöta.

En jätterolig tävling (trots resultatet), det här gör vi om.

Snarast.

Behöver bara träna lite till först...

... och regn igen.

Vart har sommaren tagit vägen?

16 juni idag, och vi har inte badat en enda gång i poolen. (Och då menar jag inte nån!)

Regn, mulet och runt 15 grader - ska det nu helt plötsligt vara svensk sommar?

Sofia och jag tog en tripp till Potatis-Lasse för att shoppa lite blomster, men tänk, inte ens det inspirerar riktigt i ruskvädret. Och att det fanns mycket  blommor kvar att välja på, det tyder på att det är flera som är lika oinspirerade som jag. Av vädret. Troligtvis.

I den här tiden brukar han bara ha någon enstaka pytte-planta kvar annars. Men inte idag.

Med Sofia bakom ratten rejsade vi runt lite på hemvägen...

... och det gick jättebra.

(Förutom när hon inte bromsar EXAKT på mitt kommando - då låter det så här: Bromsa. Bromsa! BROMSA!

BROMSA NUUUU!!!!!!)

Men det tar sig riktigt, riktigt bra. Toppenroligt!

 I Subarun dessutom, annars brukar det vara lilla-audin som får vara försökskanin...

... till morgondagens tävling har inte gått så bra.

Och varför tror man det, egentligen? Istället stressar man upp sig över att allt blir fel och blir halvt hysterisk. Och att en till två dagar före tävling försöka lära om - det är ju komplett lönlöst. Kontentan blir att man - i hundens ögon - beter sig som en komplett idiot, och de förstår inte alls vad man egentligen vill.

Ja - så är det hos oss här och nu. Dagarna före tävling.

I fredagskväll var Blixtra och jag upp på klubben och fick hjälp av snälla Marie Blomfeldt, som har hur mycket erfarenhet som helst av lydnad. Det var guld värt (tack snälla Marie!)!

Naturligtvis var det inte just nånting som satt som det skulle   . Såklart.

Sittande i grupp, platsliggning - så långt ok.

Fritt följ - ljud och släppte i nån helomvändning. Inte full fokus heller, skulle jag vilja säga.

Sättande under gång - då STÅR hon istället?

Inkallning med ställande - med alldeles för lång stoppsträcka...

Sändande med platsläggande och inkallande - där stannade hon FÖRE rutan, och la sig inte på kommando. Kallade dessutom in från ett håll vi inte tränat på, och allt blev fel. Såklart.

Apportering och hopp över hinder - där sa jag "apport" för sent och Blixtra gjorde ett dåligt avslut.

Apportering av metallföremål - släpper på vägen in till mig.

Vittringsprov med apportering - där tar Blixtra FEL pinne TVÅ gånger innan hon tar rätt...

Fjärrdirigering - där har hon börjat toksega på läggandet...

Jag har ju själv strulat till det, förmodligen har sättandet under gång (som hon KAN göra riktigt bra) blivit lidande för att vi tränat för mycket på inkallning med ställande - jag vet inte.

Vem vet?

Men, vi kör ändå i morgon och försöker ta det som en träning.

Jag får väl köra DK:n så det visslar om det, och vi får fokusera på att ha roligt i stället...

(Vilken inställning va... låter mera som ett dåligt försvarstal...)

... har han farit, bästa sambon. Med flyg till Kiruna, hyrbil till Nikkaloukta och helikopter till Tarfala Forskningsstation i Tarfaladalen.

är en unik forsknings- och undervisningsplattform belägen i den vackra Tarfaladalen i Kebnekaisefjällen i norra Sverige. I dalen finns fyra glaciärer varav Storglaciären är den mest kända och en av de mest studerade glaciärerna i världen. Stationen hålls öppen från början av mars till början av maj, samt mellan slutet av juni och mitten av september. Tarfalastationen tar emot studiebesök från grund- och gymnasieskolor.

(www.polarisen.se)

Med cirkus 2 meter snö, för tillfället.

Här ska jobbas, bytas fönster och renoveras en hel massa.

Toaletter, rikta upp hus och en massa mera.

Spännande.

Han gjorde lumpen som fjälljägare i Kiruna i sin gröna ungdom, och har sedan dess alltid haft en förkärlek,

och - tror jag - en liten längtan tillbaka till Kiruna och Kebnekaise.

Och nu är han där.

Även om det kanske inte blir så mycket utflykter, så har han säkert en vidunderlig utsikt över fjällvärlden.

(Inte är jag direkt avis, jag tycker det räcker med de kylslagna temperaturerna här hemma...)

... måste jag bli bättre på.

Sägs det.

Och det är inte det lättaste, kan jag lova,

när man älskar att ha 1000 bollar i luften - samtidigt - och koordinera logistik åt både höger och vänster och härsan och tvärsan.

Hur lär man sig av med det, i brådrasket?

Min doktor säger, att det är viktigt.

Så,

idag har jag gjort ett försök.

Eftersom storasyster i familjen slutade 2:an på gymnasiet idag, och skulle ha ett litet avslutningstjejparty här hemma, blev jag och lillasyster ombedda att hålla oss lite hemifrån.

Husvilla, med andra ord.

Så vi tog våra 4-beningar och köpte med oss lite mat och åkte ner till stugan vid sjön.

Sushi på bryggan, med sällskap, såklart.

Och njöt. I fulla drag.

Av lugnet, av solen som värmde, av vågskvalpet mot bryggan, av måsarnas skrän.

Så underbart.

Lillasyster läste en god bok, och själv låg jag bara och tittade på himlen och pillade mig i naveln.

Så nu har jag varit nyttig för idag.

Eller?

... och inte vilken som helst. Sista dagen i 9:an - grundskolan är över...

Avslutningen firades i fina Nathanaelkyrkan här i Tierp, alla 9:or var uppklädda till tänderna.

Clara hade valt mellan en enkel och elegant klänning från Thailand eller en balklänning som hon själv sydde upp i slöjden. Tyvärr tyckte hon den senare var för uppseendeväckande - jag tyckte den var jättefin.

Också.

För allt klär en skönhet.

Det spelades...

... och inte ett öga var torrt.

Det är inte bara glädje att skiljas åt efter 9 år i skolan  (5 för Claras del, de första åren gick hon i Örbyhus)...

... alla fina vänner, här Clara, Ronja och Fia.

Några kommer säkert att följas åt till gymnasiet.

Några kommer det att dröja innan man ser igen.

Och ikväll är det bal...

och sista natten med gänget...