Idag har vi hämtat hem Wille. Han är en shetlandsponny vid namn Rosswill som vi haft utlånad i några år. Wille ska få komma hem och vara sällskap till Edwin, som naturligtvis började konstra på en gång. Fnatta i stallet när Soffi tar in honom själv & bete sig... När han nu varit så lugn och fin när han stått själv? Knäppgök! Näe, nu har Edwin fått en kompis och han är väl rädd att han ska försvinna om han inte ser honom;-)

Tjejerna tvättade man & svans, borstade & borstade, smorde träns och tvättade bett och fixade och donade hela eftermiddan, så nu är han uppfräschad  till öronen. Nu gäller det bara att ta itu med den lilla magen som han dragit på sig...

Hästarna tycks trivas i hop iaf, som ler & långhalm på en gång!

... eller normaltid, som det egentligen heter. Från sommartid. Vilket innebär att vi får sova en timme längre inatt. Höll precis på glömma - som tur var fluktade jag en snabbis på text-TV:n mellan två program - och där stod det såklart!

Å andra sidan är det ingen katastrof om man glömmer den här omställningen, man kan ju iaf inte komma försent till nåt. Snarare tvärtom.

Så inatt: ställ om klockan från 03 till 02.

Suss gott & länge!

Här där vi bor blåser det jämt. Vi bor mitt ute på ett gärde, och det blåser verkligen hela tiden - mer eller mindre!

Det är bra på sommaren, för både mygg och knott och broms blåser bort, hela tiden, så hästarna slipper de besvären.

Nu har höststormarna börjat, och det viner i knutarna. Kolsvart, här ute på landet, och det brakar i hela huset. Mysigt, och lite kusligt.

Sånt är livet på landet när det är höst.

Idag har vi varit med vår vän Ulla Överdomare på hästtävlingar  utanför Uppsala hela dan. Å vad många fina ekipage! Helt imponerad av både ryttare och hästar! Höjderna i dagens klasser låg på 1,0 m och 1,10 m...

Och det är högt, kan jag berätta, för jag fick leka banpersonal då det som vanligt - tydligen - saknas funktionärer på såna hära tävlingar;-) och iom det såg jag allting på väldigt nära håll...

Här kommer några bilder från framhoppningsbanan: 

På parkeringen var det ena ekipaget värre än det andra...

Fullt ös hela dan, medan gårdens hästar lugnt betade vidare - på de tofsar som fanns kvar...

An old friend of mine har tagit hem en storpudelhanne. 4 år och gråkrullig. Omplacering. Så frågade hon om jag kunde komma dit och titta på honom, hon skulle ha honom på prov i 2 veckor, och ville veta vad jag trodde. Det hade nämligen varit lite konflikter mellan honom och husets sedan tidigare bofasta två tikar, av annan ras.

Jisses. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nåja, andra åtminstone.

Pudel, har jag väl kanske fnyst lite för mig själv. Men himlars vilken go och trevlig kille. Han hade päls som ett korthårigt gråsvart småkrulligt gotlandsfår. Han var vaken och pigg, hade ögon som pepparkorn och huvudet på skaft och lätt för att fatta! Och var oerhört charmig.

Han heter Blixten, och jag hoppas hon behåller honom. (Det är inte han på bilden, men otroligt likt...)

Och jag har än en gång fått omvärdera en förutfattad mening...

Vi håller på jobbar med att lastträna Edwin. Han är halvt hysterisk när det gäller transporten, förmodligen pga att han har mycket dåliga erfarenheter av detta från längre tillbaka. Och då menar jag inte de förra ägarna i några led tillbaka, utan från hästhandlartiden. Det har satt sina spår.

Han är ju tävlad en del, så det är klart att han fixar lastningen - men det är lika obehagligt varenda gång. Första gången vi skulle lasta honom här hemma reste han sig på bakbenen och slog runt bakåt. Han har kastat sig och slängt sig, och en häst som är halvt hysterisk besitter oerhörda krafter.

Så nu har vi bestämt oss för att ge det tid, att försöka få honom att gå in på rent och skärt förtroende. Vi använder oss av grimma, grimskaft och EVENTUELLT en hink med havre. Vi har hållit på med detta i någon månad, och kommit så långt som till att han är lugn och sansad, han går in i transporten - men slänger sig ut nästan på en gång. Nu är kruxet hur vi ska få honom att inse att han måste stanna på transporten tills VI bestämmer att han ska backa ur. Då det inte funkar att använda mellanvägg i transporten, och inte heller bakbom så är det inte lätt. Det gäller att få upp (en tung) transportluckan på 2 röda - innan han hinner slänga sig med all kraft bakåt, och vem är pigg på att stå där då?

Idag har jag suttit i transporten (tror det kallas tålamodsprövning;-) och gullat och gullat och försökt få honom att förstå att han ska stanna där inne så länge JAG tycker. Vi är inte riktigt överens. Försökte också tala om för honom hur KUL vi kan ha och vad med BUS vi kan hitta på, om han bara behagar vara lite samarbetsvillig... Men ibland känns det som att han inte lyssnar...

Är han bara på transporten med bakluckan stängd är det aldrig några problem att köra honom - han står lugnt och fint när han åker.

Ska tillägga också att när han slänger sig bakåt och man tar i grimskaftet och försöker bromsa honom vill han gärna gå uppåt... Men det har också blivit mycket bättre. När han kastar sig bakåt nu kan man ändå få honom att stanna på lastbryggan med framhovarna.

Någon som har några tips om hur vi kommer vidare?

Igår blev jag uppringd av en dobermannuppfödare som vi känner sen långt tillbaka. Hon undrade om vi skulle kunna tänka oss att ta en av hennes två dobermannhannar på 7 månader som hon - förmodligen - hade svårt att få iväg. Jag surfade blixtsnabbt in på hemsidan och tittade på bilderna - och han var himla fin och visst skulle det vara så himla kul!

Å vad svårt det blev. Men ändå inte?

Då vår sista dobermannkille Clipper fick somna in den 29/11 förra året hade vi haft dobermann sen 1985. Oavbrutet - och i perioder flera samtidigt.

En underbar - men krävande - hundras, som har passat oss mycket bra. Fantastiska familjehundar och aktiva träningskompisar. Dessutom har vi alltid tyckt att det varit vår ras till 100 %. Ja, tills vi mötte Ässi;-)

Men - det är bra behagligt att ha två tikar och inte behöva tänka på någon hanhund (mer än grannens, möjligtvis;-) när de löper, och två hundar känns konstigt nog som en fjärt i öknen jämfört med tre. Plus att våran älsklingsmalle har kapacitet, vilja och huvud så det räcker och blir över för hela familjen...

Lägger med några bilder på urtjusiga dobbar, precis så som man tänker sig dobermann. Ståtlig, blank och kuperad. I ärlighetens namn har våra dobbar varit mera gosegrisar, hundar med långa ben överallt som älskat att ligga på rygg i soffan med huvudet i våra knän och bli kliade på magen när vi kollat på TV.

Väldigt fjärran från filmens dobermannhundar...

Jag tror vi kommer att tacka nej till erbjudandet - men lite kluvet är det såklart... 

Söndag och återigen dags för Fias agilityträningskurs. Idag åkte hela familjen upp - vi fick t o m med oss lillasyster till klubben:

Fia hade vaknat på sin allra bästa sida idag - och tyckte att precis allt var roligt. Hon taggade till och körde järnet och gjorde det jättbra. Nästan så att hela familjen gjorde vågen;-)

Idag var första gången med bl a balanshindret och A-hindret och det gick jättebra. Fokus idag var kontaktfälten, att få hundarna att förstå att man måste trampa - både på upp och nervägen - på kontaktfälten.

Jätteroligt att titta på! Alla hundar var jätteduktiga.

Ässi fick också följa med. Vi tränade lite passivitet (det behövs, när hon hoppar ur bilen på klubben är hon så skruvad så det finns inte - hugger kopplet, låter som en brunstig brunbjörn och kampar för allt vad hon är värd. Och hör inte mycket... Ett gäng brukslydnadshundar var där för att gå på kurs. De flyttade sig vördnadsfullt på behörigt avstånd när detta mallemonster kom...) Sen tränade hon med husse idag. Uppletande och kryp bl a. Det hade gått hyfsat.

Trodde båda hundarna skulle däcka totalt när vi kom hem . Hej vad vi bedrog oss. Varifrån får dom all ork?