Idag var vi faktiskt ut och körde ett uppletande med Ässi, det är nästan inte så man tror det är sant själv. Korridor och fyra föremål. Supertaggad jycke. Första föremålen gick kanon - men sen började hon spåra bitvis... innan hon höjde nosen igen. Kan det ha varit för att Edwin var med och vallade rutan? Tror inte Ässi varit med om det tidigare :)

Plockade allt, överlycklig för att få göra nåt vettigt! Och så ett frispår på ett par 100 m efter det. Galant.  Ni skulle ha sett svansföringen när allt var klart. Mysmalle blir bruksmalle - igen!

Här i väntan på uppletandet - kolla blicken:

Åsså Fia fick vara med och spåra och gjorde det bra. Hon tyckte också det var lika kul att få använda huvudet till någonting annat än att äta:)

Weeeeeiiiii - i början på nästa vecka kommer vår nya kompis, eller lillasysters nya kompis är det väl egentligen... - en Canon Ixus! Blev uppringd av suveräna NetOnNet igår som berättade att de skickat en ny kamera till oss. Det, och att slippa allt tjafs med Kodak, made my day - igen!

Längtar!

Efter kvällens avsnitt - och tidigare den här säsongen - börjar jag fundera över om Tony Irving i Lets Dance Juryn gått på myten om sig själv lite för mycket? Jag tycker det känns som att han börjar ta sig själv på lite för stort allvar och kanske vässat tänderna lite för väl, och det resulterar bara i kommentarer som blir mest pinsamma för honom själv.

Har  tidigare säsonger tyckt det varit roligt att höra hans bedömningar om dansparen som tävlar, men nu vet jag inte längre.... Fläckvis känns det som ren mobbing, när han inte bara är plump...

Tony själv slår irriterat bort kritiken i sin blogg, och då undrar man hur han har det med självkritiken?

Tankade ur storasysters kamera, och hittade en massa fina vinterbilder...

Snö och sol...en oslagbar förening. Och så djuren på gården...

Fia i vinterskrud och sol på nosen:

Och så Guds gåva till människan ;), här i ärvda kläder:

Storlur på språng och med snö i mustaschen:

Wille är den enda som fått äta ur samma hö-hög som Edwin under den tiden han varit hos oss. Det måste vara en riktig kompis...

Strulgrålle, våran bästa Edwin:

Vinterbilen för oss på landet:

En riktig pärla i alla väder...

Ikväll var det sista delen av Jonas Gardells serie, De halvt dolda, som gått under 4 torsdagskvällar. Gardell har en förmåga - oavsett han skriver böcker eller, som i det här fallet, TV-serier - att träffa mitt i solar plexus. Hårt, skoningslöst och fullständigt outhärdligt. Så fult och så vackert.  Och samtidigt så sant.

Om nån mot förmodan har missat - kolla efter repriser eller på svt.se!

Goodbye Yellow Brick Road  med Elton John är från 1970-talet (men gud, hur gammal är jag egentligen?) och fortfarande lika fantastisk. Tycker jag.

Kolla in glasögonen... de är också från samma stenålder:)

... är den här dan. Grått och mörkt ute, och inne vill man nästan ha lampan på hela dan. Trist och oinspirerande. Sjuka barn i pyjamas och gå-ut-sugna hundar.

Lunchhungriga hästar. Får väl tvinga sig ut en stund :), det brukar kännas bättre sen...

Vi har en flock rådjur som vandrar omkring på gärdena och i skogen runtom vår lilla gård. Företrädesvis tidiga morgnar och sena kvällar. En morgon i förra veckan när jag var i stallet och hundarna for ut och in genom den öppna stalldörren, så tittar jag ut och då står Ässi blixtstilla och tittar ut över gärdet. Du hittar väl inte på nåt bus?, sa jag, och går ut och tittar. Då kommer TRE rådjur vandrandes över gärdet, ca 50 meter från stallbacken och oss. Hjärtat i halsgropen var bara förnamnet. Men Ässi stod kvar, och jag var mäkta förundrad. Engångsföreteelse, såklart?

I går morse händer samma sak. När jag tittar ut från stallet står Ässi i fågelhundsställning, blixtstilla med uppdragen framtass och är fullständigt fascinerad. Då är det FEM rådjur som står och betar, också ca 50 m ut på gärdet. Och inget mera händer. Men hjärtat satt i halsgropen då också, kan jag lova.

Måtte det hålla i sig. Ojaktlusten, menar jag :) Eller vad det nu är.