Äntligen har vår flock utökats med ytterligare en hund. Lilla pudelfröken Bella har flyttat hem till oss idag, efter en lång resa ända från Luleå. Vi hämtade henne i Karlholm, vid 16-tiden, och vi blev helt sålda när vi nu träffade henne för första gången.

Hon är pigg, vaken, social och otroligt frimodig. 9 veckor, på ett helt nytt ställe med säkert 5-6 andra hundar (syrran hade de varit till Gävle och lämnat tidigare) och ändå är det Bella som är först fram till dörren när vi kommer. Ett riktigt litet yrväder. Och fullständigt underbar. Bådar gott.

Sen vi kom hem är det nog ingen som fått nånting annat gjort (jo, husse har gått spår med Ässi:) än att bara beundra detta lilla svarta krullnystan.

Våra hjärtan svämmar över.

Och nu är hon våran... Äntligen. Gissa om lill-matte är lycklig - denna gång är det ju hennes hund:

Lite läskigt var det allt när hon skulle lämna hela flocken i Karlholm och åka ensam med oss hem till landet, men hon somnade nästan direkt i lillasysters knä och snusade så gott hela vägen hem.

Väl hemma välkomnade storasyrrorna henne - dock en i taget till att börja med - och det gick jättebra. Fia är överlycklig och Ässi tycker nog det är okej, men allra roligast med en ny lillasyster är ändå pipleksakerna:)

Så inatt sover lilla matte & Bella på en madrass på nedre våningen för att ha nära ut till pinksvängarna:). Vi andra sover nog så gott...

Vi fick igårkväll en förfrågan från en mallepojke-matte om att para Ässi med hennes stiliga mallepojke... Per telefon, helt oväntat! Kul! Och mycket smickrande. Vi funderar en stund - Ässi har ju inte gått någon korning än, och resultatet av den är till stor del avgörande... såklart.

Men ändå... våran Storlur... Friad till...

Till helgen är det elitspårtävling i Sandviken. Naturligtvis kommer man med på spårtävlingar som aldrig förr - när allting går sådär på träning:)

Så här tränas spårupptag i olika varianter, och en del lydnad med fokus på apportering. Och det går bra ibland och mindre bra ibland.

Undrar i mitt stilla sinne om det kan vara något med hennes tänder? Apporteringarna har gått hur bra som helst tidigare, och det är jätteknepigt när det bara börjar strula utan att man har en susning om anledningen?

Tur hon har en husse som har en ängels tålamod och som lägger ner all sin lediga tid - nästan - på henne. Matte har nämligen fortfarande inte riktigt vant sig vid att jobba heltid så hon är ganska trött fortfarande på kvällarna...

Typ... nästan...

... som kommer och går har vi den här veckan. Ömsom sol och ömsom vräker regnet fullständigt ner. Som om himlen öppnar sig och bara häller ner all smält snö som sparats sen i vintras. Sen kommer solen och med den regnbågen. Som ett leende genom tårar. Urvackert!

Har precis kommit in från en rejäl cykeltur med tjejerna (utan hundar dock) och när vi hade typ 1/3 av rundan kvar öppnade sig himlen.

Så nu sitter vi som dränkta katter i varsin filt och försöker torka lite:) I samma veva kom husse & hundarna - och hur kul är det för dem att känna sig som dränkta katter:))

(Som en liten parentes kan jag också säga att vi hade frost i natt som var, upptäckte jag i morse...)

... Nr 1 (alltid:):

Och Nr 2:

Som snart ska bli 3... Spännande. Nu är det inte många dagar kvar att räkna ner:)

... hemma på volten ikväll. För favvistränaren Ulla - kunnig som få och fantastiskt pedagogisk. Jätteroligt att se - varje gång!

Instruktioner som ger resultat:

Ikväll med tyngdpunkten bl a förvänd galopp. Och lydnad. (Som alltid:)

Men det tar sig, riktigt riktigt bra!

Idag har vi varit på 90-års kalas på äldreboendet där Johnnys Mormor Ingrid bor. Hon har fyllt 90 år idag, och det blev ett rekorderligt kalas. Alla var där, hela tjocka släkten på alla sidor. Många var vi, kusiner & kusinbarn & vänner till Mormor Ingrid. Firade med smörgåstårta och fika. Och massor med blommor!

Jättetrevligt, och kul att träffa alla igen - det blir inte så ofta.

Här Clara med sin allra minsta kusin Axel - fikar tillsammans:

Och Soffi tittar på:

Ässis debut i ekl sph idag i Hofors gick inte så bra. Började med spåret. Vid upptaget går hon ut noggrant, kontrollerar spåret och väljer klockrent bakspår. Husse var säker på att hon var på rätt väg, ända tills tävlingsledaren ropar Tillbaks till rutan (kul va:). Vänder tillbaka mot rutan varpå hon går ut åt rätt håll. Små bitar av spåret ser jättebra ut, säger husse, men resten har hon mest vindat. Fick 6 pinnar plus slut, varav Ässi tog 2 små och slutet och husse plockade resten. (Tur man har en spårtränad husse, tycker Ässi:)

Inte märkbart tagen utav spåret - tacka för det! - åker de tillbaka till samlingsplatsen för att köra uppletande. När det var Ässis tur såg hon taggad ut. Går ut i rutan och jobbar bra men får inte fast några föremål. Första föremålet jobbar hon jättelänge på innan hon tar det, sen hinner TL ropa En minut kvar (precis vad man vill höra med endast ett föremål:) och sen tar hon ett föremål till efter att ha visat på det och letat länge.

När hon kom in med detta berömde husse rejält och avslutade där, mest för att slippa skicka ut henne i rutan igen och riskera att hon inte hittade något mer föremål, utan han ville ha ett lyckligt slut eftersom hon hade jobbat så för att få tag i de två hon hittade.  Därefter tackade de för sig och åkte hem.

Husse hälsar att om han hade vetat att han hade en klockren lydnad hade han stannat och kört den, men då hon i nuläget dessutom trasslar lite med ingångarna på apporteringen fanns det ingen anledning att utsätta henne för det.

Så talar en husse som bryr sig om sin hund! Och som tänker ett steg längre!